söndag 11 maj 2014

Springa ensam eller med sällskap?

Oftast när jag springer med sällskap gör jag det för att umgås med en vän samtidigt som jag får till bra träning - två flugor i ett liksom! Det är kul att springa och prata och dessutom håller man då ett bra distanstempo. Springer man för snabbt, orkar man inte prata på samma sätt.

Det är även en hjälp att springa med sällskap när jag vill springa intervaller, då är det ännu lättare att pressa mig till högre tempo och ansträngning. Allra bäst göres detta med någon som är lite snabbare än jag själv, så jag får utmana mig själv rejält. Perfekt med Club Running Sweden, där det alltid finns med deltagare som är snabbare...

Sen finns det pass jag verkligen vill springa ensam. Framförallt var det så tidigare, när mitt fokus var mer prestation. Att jag ville få in mitt tempo på passen och alltså inte kompromissa åt något håll.

Som småbarnsmamma ville jag också helst springa ensam för att "rensa hjärnan" och tänka färdigt mina tankar utan att någon "behövde" mig. Då lämnade jag helst telefonen hemma... Att springa ensam kan också vara mindfulness, bara-vara-i-nuet-stund och ren meditation. Helst vill jag då springa i en skog eller i naturen.

Bara med en riktigt god vän kan man springa tyst sida vid sida utan att det blir konstigt! Idag blev jag hämtad av Pernilla och vi ställde bilen i Ursvik. Sen sprang vi (nåja sprang och sprang, men lufsade) 15km extremspåret. Där är det en del sträckor där man gärna springer efter varandra på stigarna, för det är inte helt lätt att springa i bredd. I början pratade vi ikapp lite om allt vi gjort etc. men efter några km hade vi pratat färdigt "det nödvändiga" och bara fortsatte springa i tystnad.

Vi njöt av fågelsången, vindens sus i trädtopparna, skornas tassande på stigarna... Jag lyssnade på hjärtats slag och på mina andetag. Sån skön känsla! Att dela upplevelsen utan att prata så mycket. När vi startade så regnade det rejält, men regnat avtog efter ett tag (eller så kände vi det inte längre?). Marken och stigarna var rejält leriga och hala, så vi tog det försiktigt, två steg framåt och ett steg bakåt ;) Framförallt i backarna!

Visst kändes det i benen mot slutet att där är många backar på extremspåret ;) Och man får fartlek på köpet, för det går inte särskilt fort uppåt, istället kan man släppa på mer utför!

Det är en av de mest underbara stunderna att springa i skogen: när det precis har regnat! Luften känns full med syre, skogen doftar så härligt efter regn! Inget pollen, inga mygg eller flugfän. Ren njutning!



onsdag 7 maj 2014

#Tusingar #Stadion #Tartan #CRS-gänget #OAS-vader #vila i form #En jäkla blåsa på lilltån #Endorfiner #Run Happy #I'm a runner

 
Foto Malin Lemchen: Bilden är taget efter intervallpass på Bosön tidigare i år. Efter gårdagens pass var vi lite piggare :)
Efter halvmaran var jag lite öm under ena hålfoten. Jag hade fått ett litet litet skavsår. För att vara "snäll" mot den blåsan, passade jag på att springa utan sulor i skorna när jag var hemma hos föräldrarna i Östergötland i lördags. Visserligen kände jag rätt tidigt att något inte kändes bra med lilltån, men vad tusan, det går säkert bra, tänkte jag, och sprang mina planerade 12 km runt sjöarna i skogen... Det resulterade i mitt livs första (?) blodblåsa på lilltån. Ooops kan lilltån bli så blå och svullen?!

Hmm det krävde vila och faktiskt ett besök hos farbror doktorn. Jag vågade inte ha sönder blåsan själv, hade ju hört rövarhistorier om infektioner och blodförgiftningar... Åh vad det kändes skönt att spräcka blodblåsan! Ja inte själva sticket i sig, utan lättnaden efteråt när trycket försvann!

Sen har jag pysslat och fixat med min lilltå, gett den massor av uppmärksamhet, asolsprit och plåster. Och wips är den läkt och fin igen! Puh, tur jag inte är en marathonlöpare - inte min grej att hålla på med blåsor på fötterna ;)

Så jag har sprungit några färre pass denna veckan än vanligt, så när tisdagen kom hade jag två vilodagar i ryggsäcken - superkompensation va ;) Pernilla och jag hade planerat vara med på CRS Tuff Tuesday och springa tusingar på Stadion. Riktigt roligt pass! Många deltagare som vanligt på tisdagarna, många coacher, många farter att välja på efter uppvärmningen i Lilljanskogen. Vi slog följe med Staffans 4:45-grupp efter ett antal löpskolningsövningar. 4x1000m stod på menyn. Åh vad det kändes härligt att lukta tartan igen! Känslan inne på Stadion var grym en helt vanlig tisdag. Många olika träningsgrupper. Snabba, galet snabba och något mindre snabba löpare i action...

Vi drog iväg på första tusingen och det kändes lugnt och fint. Hittade skön rytm, lugn kontrollerad andning, lyssnade på tassandet av alla lätta löparfötter och kände hur läpparna drogs ut i ett stort leende! Bortre lång hade motvind att slåss med och upploppet hade såklart medvind då. Så varannan gång 3 motvindsrakor och varannan gång "bara" två... Efter den tredje tusingen, började Staffan säga att vi nog skulle köra 5st... de första 4 gick i kontrollerad fart 4:30-4:40 (vi sprang på bana 2-4, så det blev ingen exakt klocka utan kroppen gick på känsla). På den sista drog så alla iväg klart snabbare, jag som någonstans inom mig fortfarande gömmer den där medeldistanslöparen, hittade mitt långa löpsteg och hakade på. Dock är det en nackdel när hornen kommer fram (ja de är inte helt borta ännu, tävlingsdjävulshornen) för då tenderar löpsteget att få lite mer kick i rumpan och dras ut lite mer, så på sista halvan drog jag på och ville "känna livet i mig". Och den gick klart snabbare också. Haha jag reflekterade över att jag nu sprang tusingar på ca 4:45 och för 30 år sen hann jag springa 1500m på samma tid... Men helt klart ett run-happy-pass i tröskeltempo :-)

Imorse när jag vaknade, märkte jag av mina OAS-vader (old-age-syndrome) - eller egentligen bara min vänstra vad (där-jag-slitit-av-hälsenan-och-sytt-ihop-vaden). Jaja, det ska kännas lite i kroppen att man är en amazon väl? ;) Hmm just idag blev jag inte alltför besviken när dagens första klient hade bokat av sitt löpPT-pass. Så rent fysiskt hade jag ett endaste företagslöp på lunchen idag. 6 backar och 5x400m senare (8km) kände jag mig rätt grym och endorfinerna dansade salsa och cha cha i blodomloppet! Vaden ville dock inte dansa mer...

På eftermiddagen när Rubin och jag skulle "testa" oss igenom det nya Runners Strenght-passets övningar, så var vi som pigga 80-åringar när det gällde spänst, smidighet och snabbhet ;) Vi hade rätt kul åt oss själva!! Det blir ju lite hopp inkluderat i passet - precis vad min vad önskade just idag... not!

Så imorn blir det ingen löpning alls. Vi arragerar lopp imorgon och är alltså ute på Djurgården och fixar, sätter bana, delar ut nummerlappar, hejar och är funktionärer mest hela dagen/kvällen. Fast först på morgonen blir det ett styrkepass, jag har ju vilat så mycket redan denna veckan ;)

söndag 27 april 2014

Your first step is to accept the challenge...

...your next step is to conquer it!


För ett par veckor sen fick jag mess från Pernilla där hon frågade (läs tiggde) om att jag skulle springa halvmara med henne på WHHM 26/4 på Djurgården. Hon ville springa utan att bli nervös och trodde hon skulle fixa det lättare om jag sprang med henne. Halvmara, jag?? 21km - när sprang jag det senast utan stopp? Typ för 35 år sedan... Jag har visserligen varit i närheten många gånger, men tycker själv att långpass över 20km är totalt onödiga för mig. Jag tävlar ju inte, och skulle jag tävla så är det max 10km. Så sträckan skrämmer mig inte, men att tävla? Jag har ju bestämt mig för att inte tävla ju.

Ok då bestämde vi oss för att det inte skulle va "tävling för prestation", utan bara en kul grej vi gör tillsammans. Vi skulle prata genom loppet, stanna om vi ville och dricka, vi skulle hålla ner farten på första varvet så vi kunde hålla samma tempo så länge som möjligt osv...

Så kom då lördagen. En anings pirr i magen kände vi nog båda två när vi tog spårvagnen ut mot Djurgårdsbron, men ändå helt annorlunda än någon gång tidigare. Vi peppa varandra att nu skulle vi ha KUL!

Vår strategi var tydlig, gå ut långsamt första två km, sedan hitta 5:30-fart och hålla det så länge det kändes skönt (mitt jobb att hålla rätt tempo, Pernillas jobb att prata mest - vilket hon alltid gör ändå haha ;))

Vädergudarna var verkligen på toppenhumör! Strålande sol och varmt! Shorts o T-shirt-dag helt klart! Men mååånga tjejer hade på sig långa tights och långärmat - usch måste ha varit jobbigt...

Starten gick och Isabella Andersson och eliten stack iväg som skjutna ur kanoner. Vi stod iofs bara ett par meter bakom dem, men tog det lugnt i starten. Över Djurgårdsbron och förbi Grönan och Skansen med världens vackraste utsikt över havet och skärgården! Så vackra vitsippebackar och grönaste grönt! Vid varje km-skylt gjorde vi en highfive :-) I början kändes det som vi fick highfiva ofta, det bara flöt på. Jag tjatade lite om farten, för benen ville springa snabbare än vad planen var. Det är så lätt att bara dras med när benen är pigga och andningen bara flyter på. Vi pratade och skrattade mest hela tiden!

Första varvet kändes otroligt lätt! Efter andra gången över Djurgårdsbron stod David och Linn där och hejade - energikick att se dem och att få ett par klunkar Cola (som sen brände i magen lite otrevligt, tydligen inte min grej). Vid sisådär 13 km kom min första negativa tanke, det är faktiskt 8km kvar, ska vi orka hålla detta tempo? Kommen benen orka? Kommer lungorna vilja leka fortsättningsvis? Varför gör vi det här? Ganska lätt kunde jag stoppa tankarna, genom att fokusera på omgivningen och prata med Pernilla. Vet nu efteråt att hon hade liknande tankar, men vi sa dem inte högt som tur var. Då är det lättare att de "fastnar" och blir realitet...

Efter 16km kom så backen upp efter Djurgårdsbrunnskanalen, på första varvet var den mycket kortare haha... Vi slog medvetet av lite på farten och började tugga på. Jag visste att den var i flera sektioner så jag fokuserade bara på varje del. Sen kändes det lite trögare att hitta rätt tempo igen. Men snart skulle vi svänga av mot gärdet och där fanns plötsligt David och Linn igen :D Kul och energigivande överraskning!! Det var härefter som samtalet mellan oss blev lite tystare, vi försökte nog var och en hitta strategier på att hålla humöret och tempot uppe trots att km började bli långa...
Så skönt att få komma till upploppet och känna glädje och känna att fy fasen va vi är bra!
Jag highfiva alla i publiken sista hundra metrarna, hade inga tankar öht på att spurta om någon.
Vi gick i mål med ett stoooort leende! Vi gjorde det!

Jag är så stolt över mitt lopp! Helt olikt alla andra tävlingar jag sprungit. För att vara riktigt redo för en ny sorts tävling hade jag satt upp håret i en toft. När jag tävlar har jag ALLTID två flätor. Men idag var det ingen tävling. Bra mental signal till mig själv ;) Inte en endaste gång brydde jag mig om någon av mina medtävlare förutom Pernilla då, som jag pratade med mest hela tiden (alltså det är alltid Pernilla som pratar mest, men ändå). Jag brydde mig inte om vem som sprang om... Alltså jag lyckades fokusera enbart på Run Happy hela vägen in i mål! Det känns STORT!

Här är några foton och en film som bäste Micke Sjöblom har filmat om loppet. Filmen är 5min lång, och ca 4min in i filmen intervjuar han oss efter målgång... Är vi glada eller är vi glada!?!?

Foto privat: 10 min före start - ser vi laddade ut? Japp, laddade för att ha kul och njuta!!


Foto privat: Fortfarande en hel del energi efter 17km!!

Foto privat: Så här glada var vi när vi gick i mål!!!

måndag 21 april 2014

Vem försöker jag lura? En ny utmaning i sikte...

Har i några dagar funderat kring detta att vara pensionär från lopp och tävlingar...

Jag har ju haft ca 10år av konstant tävlande och jakt på tider, PB och medaljer. Även om jag då var väldigt ung, jag började tävla redan som 7 åring och slutade när jag var 18 år. Men jag har hunnit tävla massor, många uppvärmningar med fjärilar i magen, många före-viktiga-racet-vakade nätter, många powerfrukostar med mammas havregrynsgröt osv...

Jag saknar spänningen, adrenalinet före start, prestationsdjävulens tviveltankar (eller jag saknar faktiskt inte just det öht!), den mentala psykningen innan start med motståndarna när man springer stegrinslopp/flytlopp i ett rasande tempo och inte ens är andfådd (utåt sett alltså, inombords hamrar hjärtat trumsolon som hotar att spränga bröstet), ritualerna med hur man fäster nummerlappen & knyter spikskorna osv...

Och samtidigt är jag mätt på alltihop, eller är jag bara feg? Är jag en förnöjd tävlings-pensionär som inte längre "längtar" efter PB och snabba tider eller är jag bara feg som inte längre vågar spänna bågen och utlova maxlopp och prestationer? Eller har jag en för gammal och skruttig kropp med för många krämpor som står i vägen för tävlandet? Jag vet faktiskt inte säkert, antagligen lite både och..?

Faktum är att jag fortfarande ibland kan känna en liiiten besvikelse över att inte ha haft möjligheten att fullt ut få veta vad jag hade kunnat göra för tider då. Eftersom jag fick lägga av pga sjukdom och inte för att jag var nöjd o trött på tävlandet. Samtidigt 99% av tiden är jag enbart glad och tacksam för de erfarenheter jag har fått från friidrotten och löpningen.

Idag vet jag att jag har helt andra förutsättningar än när jag var 18 år och hade en frisk, stark och fortfarande rätt så hel kropp, en grym motor och kanske det viktigaste av allt en kick-ass-mental styrka. Idag besitter jag livserfarenhet, ett inre lugn och styrka helt olik den jag hade när jag var tonåring. Jag vet att jag är bra precis som jag är, mina prestationer är inte jag (det trodde jag i tonåren nämligen).

Jag får ofta frågan om jag tävlar mycket. Mest från folk jag tränar, företagsklienter, elever på våra utbildningar osv. Då brukar jag vagt säga att "nej, tävla har jag slutat med... Jag brinner för att se mina adepter tävla nuförtiden.. Själv har jag gått i pension".


Så nu har jag en ny utmaning i pipelinen!!

Jag ska tävla utan att prestera - går det? Jag vill springa med nummerlapp utan att hornen ska växa fram i pannan. Jag vill må bra, vara glad, springa lite lagom prattempo med min bästa vän, stanna på vätskekontroller (utan att räkna ut hur många sekunder jag nu tappar), jag vill kunna ta en kurva utan att tänka rakaste spåret för att tjäna ett par cm, jag vill njuta och le, run happy helt enkelt!
Det SKA gå, jag har bestämt mig :-) På lördag springer vi halvmara på Djurgården och det ska vara 21 km run happy! Återkommer med rapport efter loppet ;-) Tror ni att jag fixar det?

söndag 16 mars 2014

Morgonlöpning och 7300kg i knäböj - bra träningshelg!

I lördags morse satte jag klockan för jag skulle springa med Linn till hennes jobb. När jag drog upp rullgardinen så vräkte snön i sidled, halv storm OCH snö!?! Va fasen... Ibland är det bra att ha bestämt date i förväg, för det hade inte gjort ont att åter krypa ner under täcket när man såg vädret haha ;)

Solna - Liljeholmen var rutten. Prick klockan 9 startade vi vår tur. Nu hade det slutat snöa, men det blåste rejält och var blött överallt. Ni som känner mig lite mer, vet att jag inte är någon morgonmänniska, så stackars Linn fick springa bredvid en småseg och ganska tystlåten Sirpa första halvtimman. Vi sprang ner mot Karlbergs strand och över till Kungsholmen och riktade färden mot Västerbron. Där började jag vakna till liv. Västerbron i den starka vinden..? Men vilken tur vi hade, vi fick vinden i ryggen över bron. Känslan var som om nån knuffade på i ryggen, så lätt har jag nog aldrig sprungit över bron ;) Och himlen klarnade upp, solen glimta fram, Sirpa vakna till liv och plötsligt var allt skönt igen!

Sen tog vi oss över till Liljeholmen, men såg att vi hade tid kvar innan Linn skulle börja jobba, så vi tog en extrasväng runt sjön Trekanten. Här var det verkligen fint, vattnet porla i en bäck, våren hade vaknat, fåglarna sjöng i kör! Här är lite bilder:



 
Så här glada är vi efter 10 km på morgonen - löpning tillsammans med en vän är dubbelt så kul!!




Idag söndag var det så dags att inta gymet Sats Signalfabriken i Sumpan. Benböj & bålstabilitet stod på schemat. Även denna dag fick jag sällskap av Linn. Just nu kör jag mängd snarare än tungt för benen för att bygga upp rygg/ben stegvis att tåla belastning efter alla mina besvär. Så 200st knäböj var dagens mål och så här blev passet: 15x20kg (uppvärmning), sedan 50x30kg, 40x35kg, 30x40kg, 30x40kg, 25x40kg, 15x40kg, 10x40kg... Totalt 200st (med vikt) och totalt 7300kg knäböj - kände mig stark hela tiden!! Stark och stabil. Sen avslutade vi passet med stabilitet i Trx: ryggplankor (rumpa och baksida), sidoplankor (höftens utsida och bål) och lite magplankor (djupa magen). Bra träningshelg :-)
 
Första filmen är på mitt näst sista set av knäböj, så jag kan se nu att jag är lite trött, för jag kunde ha gått liiiite djupare... Andra filmen, ja kära Linn när man filmar - så ska man inte vrida på telefonen hahaha.. Men ni som vill titta får lite nackträning ;-) En avslutande varian av magplanka med armhävning och crunch inbakad...

Bilden från ett tidigare tillfälle, men samma övning idag. Sidoplanka med undre foten i Trx-slinga


Denna film är gammal, men vi gjorde samma variant av ryggplanka även idag (förutom flera andra varianter)

fredag 14 mars 2014

Fredagstusingar med pigga ben och hjärta


Yes, jag är här igen! Landat på kontoret efter veckor av resande hit och dit (utbildningar). Kommer berätta mer om denna tid i ett annat inlägg... Idag vill jag fokusera på mitt eget pass som jag just avslutat.
Hade en löp-PT inbokad på eftermiddagen, en tjej som haft en längre period av skador och dålig kondis önskade lära sig bra skonsam löpteknik och få lite inspiration. Hagaparken levererade som vanligt. Jag älskar att få se glädjen som lyser ur en klients ögon när de inser ATT DE KAN! När de känner vilken skillnad det gör om de ändrar på några få små saker i sitt steg, hållning etc. Denna tjej behövde dessutom lite tips om hur hon kan jobba med en orörlig höft (opererad för höftluxation i sin barndom och med begränsad rörlighet idag). Hon fick med sig ett par löpskolningsövningar och nycklar att ta hem och öva på. OCH hon vill träffas igen och igen... Skoj!
När jag sen kom tillbaka till kontoret och hade fixat ett par smågrejer, bestämde jag mig för att ge mig ut igen och köra ett eget löppass när jag nu ändå redan var svettig (why waste it liksom ? ;)). Kort uppvärmning (benen var ju redan redo!), ett par stegringslopp och fyra tusingar på schemat. Hade nån tanke om ansträngningsnivå 7,5-8,5 (tröskel) och tänkte att idag kanske det betyder 4:30isch-fart för mig.
Iväg på första tusingen, vet ju att benen ofta drar iväg lite för snabbt på första intervallen, så höll medvetet igen i början, mot slutet hade jag sikte på en kille som kom från ett annat håll men skulle fortsätta där även jag skulle springa. Så tävlingsdjävulen kom fram (hornen växte i pannan ;)) och jag drog på lite i sista uppförsbacken. Piip, klockan stannade på 4:12. Ojojoj det var nog lite för fort? Eller? Nä kroppen kändes 7.5/10, kontrollerat. Hmmm ok... Joggvila 200m. 
Nummer två, lika bra att köra direkt. Inte tänka bara köra är en regel jag använder ofta, för att inte hamna i negativa tankeslingor om huruvida jag orkar..? osv. Så av med handskarna, ladda om klockan och iväg! Fokuserade på lätt löpsteg, fram med höften, använd rumpan, avslappnade axlar (fortfarande lite träningsvärk från tisdagens överkroppspass på gymet, tack för det Pernilla!). Det här går fiiint Sirpa, lyssnade på fötternas isättning. Låter steget lika på höger o vänster? Snabba tvära vänsterkurvan, halva sträckan klar... Där framför mig springer åter en kille, denna gång med ryggsäck. Aha en transportlöpare, honom ska jag ta, hinner jag tänka och låter benen pinna på i lite bättre tempo. Jag hann just om honom när klockan pep att tusingen var avklarad . På 4:12. Exakt samma tid som förra. Känsla? Fortfarande 7.5/10. Bra Sirpa, det här går strålande ju! Joggar mina 200m igen med ett ännu stort leende!
Innan nummer tre, tar jag av mig jackan. Jag är varm nu, vinden har mojnat här bland träden. Laddar om tankarna, jag vet att nummer tre av fyra brukar vara mentalt den tuffaste. Idag ska jag tänka tvärtom, denna ska vara den lättaste tusingen!! Nu kör vi Sirpa, startar klockan och tjoff iväg. Benen pinnar på igen lätt lätt lätt, flyger nerför sluttningen (borde jag hålla igen? Nä köööör på!!). Svänger i tvära vänsterkurvan och igen, en tjej denna gång på väg uppför backen där framme. Henne SKA JAG IKAPP INNAN JAG ÄR I MÅL!!! Run run run! Upp med blicken, korta lätta steg i backen, fram med höften Sirpa, använd armarna aktivt. Jaaaa jag hinner, eller?, jooo jag hann om henne precis!Pling klockan piper - klar! Yes! 4:06 - vad hände!?! Wow! Och hur känns det? Hmm 8/10 denna gång! Fortfarande kontrollerat - jippiii! Joggar mina 200m. Känner mig grymt stark!
Ok sista tusingen nu Sirpa, You can do this! Kör direkt, inte känna efter, bara spring. Startar klockan och pang iväg! Sista nu, jag är stark! Jag springer lätt! Jag har pigga ben! Många tankar far genom huvet. Jag stoppar alla negativa tankar! Jag gör det genom att säga stopp till mig själv och istället rabbla mina vanliga pigga tankar om och om igen, så jag inte "orkar/hinner" tänka trötta tankar.. Och halva tusingen redan avklarad, tryck på nu Sirpa, uppför sista backen, fasen ingen att springa ikapp denna gång, jo där framme en kille med barnvagn.. Ok jag ska springa om honom med ett snyggt starkt löpsteg, hinner jag tänka och swichar förbi (hur det ser ut i verkligheten vet jag inte, men i min hjärna var det grymt snyggt löpsteg ha ha ;)). Ok sista 150m, för första gången kollar jag klockan så jag VET att jag nu har 150 meter kvar, 120, liiite till, 80, kom igen hela vägen in i mååål! Piiip plingar klockan till och jag tvärbromsar denna gång. 4:10 - yes, yes, yes!! Ansträngning 8-8,5/10 och jadå lite syra hade jag absolut i sista backen. Så inte helt kontrollerat längre. Men så skönt! 
På med jacka och vantar och lufsar tillbaka till kontoret. Leendet går från öra till öra, en varm skön glad sprallig känsla tar över kroppen! Shit jag är grym! Nästa gång ska jag göra flera tusingar och lite långsammare. Men idag NJÖT jag av att KUNNA springa på igen! Inget ont någonstans, wow, alla mina rehabtimmar ger verkligen tillbaka nu! Glad fredag på er! 
 
Foto privat: Tänk att se halva Hagaparken och Brunnsviken från sitt fönster (Wennergrencenter våning 19) - gissa om man blir sugen på en löprunda?

 



 

 

onsdag 12 februari 2014

Det går bra nu!

Moi!

Har haft några häftiga veckor fyllda med svett, träningsglädje, inspiration och utbildningar... Här kommer ett  sammandrag med massa bilder:

Helgen 24-26/1 körde vi (Urban Tribes by Running Sweden ihop med PT-School) Löpcoach Steg2-kurs med massa glada, nyfikna och duktiga löpcoacher från hela landet. Du kan läsa mer om kursen här. Det är alltid extra roligt att träffa deltagare man redan "känner" från steg 1-kurs. Och få nörda in sig mer på djupet...
Foto Pernilla: Jag föreläser om Tillbaka till träning efter sjukdom eller skada...

Foto Pernilla: Alla glada löpcoacher, nu ska de bara skriva en tentan, så är de klara!
Sedan började vi våra Sats Outdoor utbildningar. "Turnén" startade i ett soligt med iskallt (minus 12 grader och nordanvind!) Helsingfors... Två dagar fyllda med en hel del km i benen (först reka slingorna, sedan köra pass några gånger och följa med deltagarna när de coachade irl), massor av löpskolning (haha ja man blir trött i kroppen av flera timmar löpskolning ;-)), deltagarna fick teori om träningslära, de aktuella passen och coaching - helt klart två välfyllda dagar av Run Happy!
Foto privat: Pernilla föreläser i Helsingfors
Direkt efter två dagar i Helsingfors, blev jag medbjuden till Nike Blast Konventet i Globen! Två välfyllda dagar av roliga pass, föreläsningar och mycket skratt ihop med Pernilla:
Foto privat: Vi var med på bl a Ruffie (bilden), Soma, Elementary, Kettlebellpass och mycket mera...

Foto privat: Vi gick på flera föreläsningar för att få ner pulsen mellan träningspassen: Alexander Bard, Tanja...

Foto privat: Stora hallen i globen - häftig känsla att träna ihop med flera hundra deltagare!

Privat har träningen också tagit ett kliv framåt. Jag har fokuserat mycket på bygga bas med löpningen, bygga styrka & stabilitet i gymet samt fortsatt med regelbunden rehab o coreträning. Nu börjar det märkas att kroppen svarar på allt slit. I veckan körde jag mitt första riktiga kvalitetspass på evigheter:4 x 1km med bästaste Pernilla som sällskap. Målet var att hålla 4:45 (tröskel) med 200m joggvila, vi höll farten på första, prick 4:45, men sen ville benen mer ändå, 4:38, 4:29, 4:20... Fortfarande kontrollerat! Så nöjd och glad jag kände mig efteråt - underbart att få springa på lite mer igen och det HELT utan smärta eller känning!! Tack kroppen!! Jag är på G!

I söndags blev det första lite längre löprundan, mötte upp Pernilla och vi styrde löparskorna mot Kungsholmen, rundade hela ön, över till Pampas, längs vattnet ända bort till Sumpan och hem till Solna. Klockan visade 17 km och det kändes som jag kunnat fortsätta lääänge till... Stabilt :)

2014 kommer bli ett toppenår!! Känner mig starkare och helare för varje dag! Och ja det är nu det är ännu viktigare att stanna till och lyssna in. Bromsa och vara klok som en uggla!

Nu laddar vi om för Oslo på imorgon torsdag och på fredag - det lär inkludera ett antal mil på två dagar. Hoppas det är varmare än i Finland!? Kjempegreit

Foto privat: Två svettiga, trötta och glada tjejer efter styrka och Somapass på Sats Signalfabriken