Familjen CRS förra veckan

Förra tisdagen träffade jag "familjen CRS" på Tough Tuesday. Hade suttit inne hela dagen och skrivit och korrekturläst material till förra helgens kurs. Jag behövde få röra på mig efter allt stillasittande. Målet var att få in lite egna km på tisdagen (alla andra dagar hade jag olika uppdrag på företag och PT-löpningar, så nu var det MIN kväll). Velade fram och tillbaka om jag skulle ta med gula coachjackan eller den privata. Det slutade med att jag tog med båda.

Då det blev några sena avhopp bland coacherna pga. baciller och annat, så jag tänkte att ok, jag tar på mig RS-jackan. På ett sätt är det också bättre för mig att vara coach, för då är jag extra noga att hålla den fart jag "ska" hålla för gruppens skull. Stabilt och kontrollerat, precis vad min "rehab-kropp" behöver.

Björn (ny coach hos oss - välkommen!) hakade på i min grupp och kommer att coacha själv nästa gång (gjorde han antagligen redan denna veckan?). Lätt uppvärmning till Stora Skuggan och gemensam löpskolning för alla grupper. Efter ett par stegringslopp, var vi redo för 4x1km med intervalltempo. Några var modiga och tog en tuffare grupp än vanligt och några (tror jag) "safade" lite. Själv skulle jag leda i 5-fart.

Kan inte påstå att det är så spännande precis att springa på vägen vid stora skuggan: Men det är behagligt, platt & rakt och man vet exakt hur långt det är kvar... Jag hade en ny tjej i gruppen samt resten "gamla" bekanta figurer. Klockan stannade på 5:01, 4:58, 4:59 och 4:58, ganska jämt om jag får säga det själv. Jag tror nog att för några i gruppen var detta precis lagom tempo, framförallt för den som varit sjuk innan och för den som var ny på intervaller. Men ett par av tjejerna kanske borde våga vara ännu modigare nästa gång? Det är inte lätt att våga ta ut sig och springa på hög ansträngningsnivå! Det är något man får öva på.

Hur som helst fick vi som vanligt en trevlig och lättsam kväll tillsammans, jag önskar att jag kunde vara med ännu oftare! Jag får så mycket glädje och energi av RS-gruppen varje gång! Det var vårvärme, bara t-shirt och tunn vindjacka :-). Lite bilder från samlingen:

Foto privat: På samlingen går Deri igenom passet

Foto privat: Uppmärksamma deltagare

Foto privat: Hmm tusingar ikväll....

Foto privat: P-O och Björn

Foto privat: En finska (inte jag alltså), en spanska och en hög svenskar...

Snart har jag skrivit ikapp i bloggen, ska snart skriva om vår första Löpcoach Steg2-kurs i helgen samt lite annat skoj som hänt :-) Hörs snart!

Motstånd gör dig stark och hungrig!

Idag är jag lite krasslig och då längtar man extra mycket efter att få ta på sig löparskorna och bara få ge sig iväg ut på stigarna! Solen är framme för att få mig att längta extra mycket ut. Tack för det - det motiverar mig att bli frisk extrasnabbt! Vad passar väl bättre än att skriva ner lite tankar en dag som denna..

Livet har varit full gas ett tag (så förkylningen var nästan väntad ;-)) och mina dagar har varit fyllda med roliga uppdrag och roliga människor! Min dotter frågade mig igår om jag var lycklig och jag kunde utan att tänka svara att JA det är jag verkligen - jag lever ett fantastiskt liv och är lycklig och tacksam!

Idag kan jag blicka i backspegeln och se att svåra och jobbiga saker som jag gått igenom i mitt liv tidigare har skapat de förutsättningar hos mig själv som gjort det möjligt för mig att ha det så jä*la bra idag! Motstånd gör människor starkare! Motstånd gör människor hungrigare! Så låt oss vara tacksamma för motstånd och prövningar i livet.

Jag kan enkelt räkna upp minst tre helt avgörande "motstånd" i mitt liv:

När jag som 18-åring blev sjuk. Jag tappade hela min identitet, jag hade hittills alltid varit Sirpa - löparen. Nu var jag "bara" Sirpa som dessutom var sjuk och blev en testkanin på forskningssjukhus. Min allergi är sällsynt och läkarna tyckte det var intressant att testa ut olika saker och olika mediciner. Föga var jag mogen för detta och tyckte livet var riktigt orättvist i flera år... Idag är jag tacksam för min allergi, den har format mig och byggt en stark vilja att hantera den. Idag är jag Sirpa som tagit kommandot och lever i symbios med min allergi - inte någon som "drabbats" eller som det är "synd om".

En annan stark händelse var när jag 2004 fick hjärninflammation av ett virus som höll på att kosta mig livet. Jag blev "liggande" i ett mörkt stimulifritt rum i nästan ett halvår. Och då var mina barn 4+6år gamla. De förstod inte varför mamma inte orkade med deras normala stoj och frågor. Min hjärna orkade inte ens se på TV, inte läsa, inte lyssna - den ville bara vara och vila. Jag hann tänka tänka tänka under denna period. Är så tacksam för att min doktor blev sjuk vid ett tillfälle så att en ung oerfaren läkare fick mig som patient och inte visste vad han skulle göra med mig, så han skickade mig med remiss till överläkaren på neorologen i Linköping, till hjärnskadeavdelningen (fatta att det var pirrigt att gå in där första gången). Men det var vändningen, för första gången var det en läkare som förstod precis vad jag gick igenom. Tackelitack! Dessutom peppade han mig att börja träna, "för om kroppen mår bra, kommer hjärnan att läkas bättre och snabbare!" Perfekt uppmaning för mig. Började med en promenad på 5-10min till att så småningom börja jogga osv.

När jag väl kom igenom den tuffa delen av sjukdomen hände en ny grym grej på jobbet som gjorde att jag bestämde mig för att ta mig därifrån. Någon i min närhet svek mig nåt fruktansvärt. Vill inte ens tänka på det, men den händelsen skakade om mig rejält och gav mig bränsle att komma vidare. Att ta tag i de drömmar jag hittat inom mig när jag låg sjuk och tänkte. Jag började utbilda mig och så småningom jobba med min passion - hälsa, kost och träning.

Idag är jag såååå tacksam för alla dessa motstånd - de har format mig till den jag är idag :-)

 Vad har du för motstånd som kan utveckla dig?

Den "rätta" vägen är smal..?

Det är så lätt att halka i diket när man försöker hålla sig på rätt sida om den berömda "inte-ont"-gränsen. Men om man inte regelbundet testar var gränsen går så förblir vägen väldigt smal!

Under påsken lyckades jag få in flera bra pass under ledigheten. Både löppass i vårsolen och styrke/rörlighetspass och mina rehabpass. Bra med lite ledighet så man hinner träna själv;-)

Kroppen (framförallt mitt vänstra ben på sistone) har haft många dialoger. Vissa dagar vill den inte alls göra någonting och andra dagar är den hur pigg som helst på allt möjligt. Ja det är säkert många som känner igen dessa diskussioner man för med sin kropp. Framförallt om man har dragits med skador eller "känningar" en längre tid.

I tisdags var benen pigga och jag hade suttit inne och jobbat vid datorn hela dagen, så jag bestämde mig för att springa med CRS på kvällen. I schemat stod det 6-8x800m i intervalltempo. Men efter min förhandling med kroppen, så bestämde jag mig för värma upp långsamt för att sedan springa i 5-tempo hela passet igenom.

Ett stoooort gäng dök upp till träningen. Vad jag har längtat efter att träffa alla och känna den härliga gruppdynamiken som alltid infinner sig på TT-passen: förväntan, rädsla för intervallerna som komma skall och ändå run-happy-glädje som pirrar i blodet före passet. Rubin hade genomgång och vi stack iväg på uppjogg mot Stora Skuggan.

Bara på en vecka hade marken torkat upp riktigt bra därborta. Bara ett par mindre isfläckar var kvar och en och annan vattenpöl, men hellre vattenpölar än isiga gator! Gemensam löpskolning ihop med Rubin före start, och sen uppdelning i fartgrupper. Många ledare på plats, så det fanns "allt" att välja mellan i fartväg. Som jag hade bestämt valde jag 5-fartsgruppen.

Jag sprang jämt alla 800-ingar. Klockan stannade på 4:00 eller nån sekund under, dvs 5:00-fart på varje intervall. Mot slutet började jag känna att benen var stela men fortfarande pigga. Och på den sista lät jag benen pinna på lite snabbare. Vet inte riktigt hur jag resonerade här? Att jag haft tålamod och varit klok i 7 intervaller, då borde jag "få" vara osmart och dum under sista..? Ja ja, avslutade med 4:30-fart, och fartmässigt var det ok, men vänstra benet la av vid målgång. Ville inte mer. Knappt jogga tillbaka hem. Protest! Galning! Dumhuve! osv. Varför kunde jag inte ha lyssnat bättre?

Skam den som lär sig!?!

Igår onsdag hade ett strejkande vänsterben. Idag torsdag blir det vila. Nåja, nu vet jag var gränsen gick i tisdags, var går den nästa gång? Det återstår att se... Små små steg åt nåt håll är också en riktning!?! Förr eller senare kommer man fram någonstans?

Rapport från jag-vill-ju-bara-få-springa-Sirpa

"Att blogga eller inte blogga" - tanken, brukar sluta med funderingen "äh jag har ändå inte mycket att skriva om" och så skjuter jag det framåt till en annan bättre dag. "Bättre" dagar kan ju vara så mycket: för mig har jag många såna dagar på jobbet, men den här bloggen ska ju mest handla om mig som privatperson och min egna löpning och träning går fortfarande trögt.

Men ministeg är också steg i rätt riktning. Jag är en snigel. Men även sniglar tar sig framåt. Fast de är o andra sidan rätt läskiga och kletiga och väldigt otrevligt att trampa på... Äh!

I torsdags var jag i alla fall på ett CRS-pass. Jag brukar jobba på torsdagarna och kan sällan vara med på egen träning då. Men nu var det skärtorsdag och jag var "ledig" på kvällen. Min vapendragare Linn skulle också dyka upp och det skulle bli riktigt kul att få springa lite tillsammans.

Kvällen bjöd på uppvärmning + 2 x 20min tröskel + nedvarvning. Jag skulle låta kroppen bestämma hur mycket jag skulle springa, 1 eller 2 trösklar..? Efter senaste ryggskottet har mitt vänstra ben tappat kopplingen från nervsystemet lite, så benet gör lite som den vill (eller mest vill den inte göra något alls liksom). Så lätt uppvärmning i makligt tempo var en bra start, för att locka kroppen in i rätt mood.

Bästa RS-Mia skulle hålla 5:30-fart och visserligen är det inte precis tröskelfart för oss, men vi (Linn och jag) tyckte det skulle vara lagom ikväll. Stora skuggan bjöd på mycket löparglädje, för även TSM-grupper fanns på plats och körde intervaller. Så vi mötte löpare till höger och vänster - vilket gjorde träningen ännu roligare! Kända ansikten överallt :-). Vi sprang 10 min ut, vändning och sedan tillbaka. Kanske inte så "upphetsande" sträckning men tryggt och inte så isigt (som det var på många ställen fortfarande). Dessutom är det ju lätt att upptäcka om man hållit jämnt tempo för då kommer man tillbaka dit där man startade. Vilken vi lyckades med på båda omgångarna. För ja det blev två omgångar. Vi snittade på 5:27 båda varven, perfekt farthållning av Mia med andra ord.

Det positiva är att utan ordentlig löpträning (på lääänge!) så kändes farten lätt, orken, andningen och konditionen fanns där, men vänster benet hade inte velat springa snabbare ännu.

Så vad ska jag göra för att bli helt bra? Ja ibland önskar man att man kunde klona sig. Jag skulle vilja kunna se mig själv utifrån och göra rörelseanalyser och nerv-muskel-tester (som jag ju gör med mina klienter). Jag vet att min "skada" inte sitter i benet/benen utan i ryggen. Ja jag ska göra det som jag rekommenderar alla mina klienter att göra när de ska tillbaka från skador: Gå tillbaka till grunden. Träna lätt (!) stabilitet i bålen och rörlighet i bröstryggen genom att andas på rätt sätt, varje dag. Lätt som en plätt... Jag ska också minimera tiden jag sitter i min vardag, vilket har blivit rätt många timmar på sistone, när jag skrivit på materialet till Löpcoach steg 2 osv.

Foto privat: Nästan hela Runhappy-gänget från torsdagen

Foto privat: en välbehövlig stretch efter passet med bästa Malin

Foto privat: så här glada var vi efter löpningen, Linn och Sirpa

Foto privat, återhämtning efter träning: keso med bär och nötter - mums!

Hej!

 

Har fått påstötningar från vänner som undrar om jag fortfarande lever, om jag har lagt av med löpning och träning osv. eftersom bloggen varit tyst under lång tid...

 

På A svarar jag JA jag lever :-)

På B svarar jag NEJ har inte lagt av, bara tagit det lugnare en tid pga skador o rehab.

 

Så istället för att tjata om att det går trögt, så tänker jag skriva om mina framsteg och väg TILLBAKA till den jag vill vara, till Sirpa som springer lätt, snabbt o utan ont.

 

Ok kort bakgrund: mars 2012 fick jag stressreaktion (steget före stressfraktur) i underbenet och det är fortfarande inte helt läkt. Gjorde ny MR i december som tyvärr påvisar detta. Men löpning upp till en timma funkade fint ändå, i makligt tempo. Inget skjuta ifrån-löpning, inga snabba eller explosiva rörelser. Så jag kan ändå jobba någorlunda med mina grupper, och då fokusera på lättare grupper, t ex nybörjare eller jogg på företag eller hålla styrkepass. Mina PT-klienter på gymet/kliniken har jag kunnat träna hela tiden. Där räcker det ju att jag visar en övning, sen är det ju klienten som ska träna (inte jag).

 

Men så för två veckor sedan på väg hem från jobbet halkade jag till på en "osynlig" isfläck under nysnön. Parerade rörelsen och kunde fortsätta min hemväg. Nästa morgon kom jag bokstavligen inte ur sängen. Jag hade fått ryggskott. För er som inte vet vad det är, så gör det precis så galet ont som folk säger. Jag trodde inte heller riktigt på att det kunde göra så löjligt ont innan, men nu vet jag. Nervsystemet får kortslutning, skriker alarm högljutt hela tiden, varje sekund av dygnet! I två dygn fick min man bokstavligen lyfta runt min rumpa i sängen för att jag skulle kunna vända mig i sängen... I slutet av andra dagen kunde jag på något mystiskt sätt kravla mig från sängen en halvmeter bort till en behandlingsbänk, så min ängel till man kunde knaka loss allt i ryggraden. Det rassla loss och knakade högljutt hela vägen från översta nackkotan till bäckenet vill jag lova. Men då började det lätta lite efteråt. Efter en vecka var jag åter på jobbet :-) Flera behandlingar senare och efter några dagar till kunde jag börja jogga lätt lätt på löpbandet (det är superbra för ryggen att springa!). Fick börja på 7min/km och sakta öka farten vartefter. Sprang 2 x 15minuter med gångpaus emellan... Åh vad det kändes bra att få röra på sig igen, och inte ha ont! Det här var förra fredagen, och på söndagen gjorde jag samma löpbandspass igen. Självklart jobbar jag parallellt med inre bålstyrka för att få igång stabiliteten runt mage/rygg dvs ryggraden (det är ju sånt jag jobbar med med mina PT-klienter på kliniken, så JAG får inte slarva. Behöver vara en bra förebild liksom).

I tisdags ville jag våga transportspringa hem från kliniken (göra upp med isfobin liksom ;)). Och eftersom CRS TT skulle köra sitt pass i Hagaparken så passade jag på att träffa alla goa CRS-kompisar och springa med dem på uppvärmningen, för att sedan avvika hem mot Solna, totalt blev det ca 6km och kroppen kändes finfin. Om den tisdagen kan du läsa här och se bilder. Det var jag som fotade, så jag är inte med på bild, men däremot finns Lisa Nordén med på bilderna (vilken inspiration att få springa med en OSsilvermedaljös och VM-etta!!)

Idag hade jag tagit lite sportlov, så inga jobbuppdrag alls. Så vad passar väl bättre än att haka på CRSs tröskel-torsdag. Dessutom var det ett "kortare" pass just ikväll, vilket passade mig på pricken. Så lätt uppvärmning till Stora skuggan (dryga 2km), löpskolning, några stegringslopp och uppdelning av fartgrupper. Jag valde mellan P-O som skulle hålla 5:15´och Peter som skulle hålla 5:45´-6:00´. Jag förhandlade med mig själv (hade siktat in mig på 5:30´i förväg) och kom fram till att jag startar med P-O så får jag väl släppa om det blir för tufft för kroppen. Off we go, P-O, myself och två killar till. Första km lite för snabbt (surprice, benen är alltid så pigga i början så svårt att känna in farten), 2:a km lite för långsamt (så snittet var perfekt fortfarande ;)). Sen började min inre kamp efter 10mins vändning. Det var definitivt inte tröskel för mig längre, syran kröp runt i kroppen och invaderade mina ben och armar... Huvet började prata "förstånd" med mig: klart du ska släppa nu, det går för fort för dig, du är alldeles för otränad, ge upp... hjärtat och min sisu (och även P-O) skrek kom igeeen Sirpa, du orkar, det är bara kort väg kvar, bara fram till bomen - DET orkar du. Håll tekniken, skjut fram höften, jobba med armarna, korta snabba lätta tassande steg (på isen - who are You kidding??), aaaandas, aaaandas, aaaandas...

När det "bara" var 5min kvar, så börjar de andra två killarna öka tempot, eller är det jag som har sänkt farten? Nope säger P-O vi håller fortfarande 5:15´tempot, de har ökat. Ok jag kanske sladdar lite nu klämmer jag flåsande ur mig till P-O. NÄ säger han på skarpen, här ska inte sladdas alls! DU.SKA.KÖRA.PÅ.HEEELA.VÄGEN... DET.ÄR,BARA.MINUTER.KVAR.NU... DU.ORKAR... KOM.IGEEN.SÖÖÖRPA!! Så jag lydde och flåsade på. Skulle syran eller sisun segra? Tack P-O för att du peppa mig hela vägen in - du var bäst! #ombytta roller ;)

Tack också till kroppen! (snitta 5:13 i 20min. Hmmm förra vintern körde jag 20km lätt i det tempot... Ja ja babystep Sirpa babystep och t-å-l-a-m-o-d. Snart så)

Ler fortfarande i hela kroppen och själen av att fått springa mig happy med fina CRS :-)

Mot framtiden!

Gänget innan tisdagens pass med Club Running Sweden, glöden i ögonen på alla är glädjen över att strax få springa backar i Hagaparken ;)

 

 

 



Tack 2012, välkommen 2013!

2012 var ett fantastiskt år på många sätt, mycket toppar, men också dalar. Precis såsom livet skall vara, jag väljer ALLTID berg-och-dalbana framför karusell. Karusell som bara går runt runt gör mig åksjuk och tråkar ut mig på alla sätt och vis. Berg-och-dalbana däremot älskar jag! Att känna pirret i magen på väg upp för första krönet, strax innan det sätter fart (ni vet det där läskiga, spännande okända som ska komma iiiih) - inte mycket som slår den känslan! Sen går det ibland så snabbt utför och i kurvorna så jag VILL blunda, men vågar inte, för tänk om jag missar något av upplevelsen, adrenalinet pumpar, vinden blåser i håret, swich swich, wrooom! Farten saktar in med ett ryck och jag kliver av, och benen känns spagettiaktiga och vill knappt hålla mig uppe och hela jag LER, i varje cell i kroppen, Wow vilken feeling! Precis så vill jag att livet ska vara. (fast om farten är långsam och dalarna är seeeega, då blir ju även det trist.) Då behöver jag lite mer eld i baken, så jag inte ger efter för min inneboende latmask...

Som vanligt har träning stått högt på min lista även detta året, men pga skador blev det långa perioder av icke-löpning och mer rehabträning. Fortfarande idag är jag inte fullt återställd. Stressfrakturen i underbenet som började hota mig i mars är fortfarande inte helt läkt, trots att jag gjort allting rätt - mycket frustrerande... Övar på tålamod varje dag. (inte min bästa gren) Nu är jag åter igång och springer korta snuttar, är uppe i 4 x 10min, så 2013 ser jag fram emot mycket rundor i löparskorna! (det har jag saknat som F 2012!). Har istället fått glädjas med "mina" klienter, grupper, företag, kollegor och vänner som gjort finfina lopp och roliga pass! 

2012 var även året jag blev anställd igen. Har ju varit "egen" under många år, lite konstig känsla. Hade ju "konsultat" innan på Running Sweden och jag stormtrivs med jobbet och finfina kollegor: utmaningar och roliga uppdrag dagarna i ända. Jag lär mig otroligt mycket nytt (även om mig själv). Me like. 

Jag har varit på Kreta på NLP-kurs och egotid, familjen var 3 veckor i Florida i somras och njöt av sommar och värme (vi rymde från blöta Sverige som tur var!) och imorgon åker vi till Manchester för att fira nyåret med bröderna Järvinen med familjer. Jorma bor ju där numera. Tänker tillbaka på ett bra och helt OK år. Känner mig som Solnabo på riktigt numera, känner mig hemma på tuben, på pendeltåg och bussar. Jag hittar riktigt bra i Stockholm numera och trivs kanon! Tänk att få slippa skotta snö, klippa gräs etc. Gillar att bo i lägenhet :)

Så nu ser jag fram emot ett nytt härligt spännande år som ska fyllas med glädje, kärlek, tacksamhet, ödmjukhet, familjetid, tid med mannen, egentid med Sirpa, tid med dotter och tid med son, löpning (Soma, Zumba...) och annan kul träning, många skratt, lite tårar, mycket spänning och nyfikenhet, jag ska hitta tillbaka till mitt bästaste jag (stark, hel och uthållig), vila och återhämtning, kraft och energi, mycket god och härlig mat och matlagning, roligheter och nödvändigheter (jag gör om nödvändigheterna till roligheter så långt jag bara orkar och kan!!), mental styrka och klarhet, sömn och bara-vara-tid, väntid och kompistid (här finns det en hel del som kan förbättras), läsa böckertid, studietid i idrottsnutrition, förhoppningsvis nån resa hit eller dit, kul jobbuppdrag både med PT-kunder - företagsträningar - evenemang och annat skojsigt och mest av allt massor av NU-tid, Carpe-diem-tid, HÄROCHNU-tid! Medveten tid och medvetna val. Nu är jag redo - välkommen 2013! Nu köööör vi!

Luciajoggen 2012 nu på film!