Sirpa springer igen

Hej!

 

Har fått påstötningar från vänner som undrar om jag fortfarande lever, om jag har lagt av med löpning och träning osv. eftersom bloggen varit tyst under lång tid...

 

På A svarar jag JA jag lever :-)

På B svarar jag NEJ har inte lagt av, bara tagit det lugnare en tid pga skador o rehab.

 

Så istället för att tjata om att det går trögt, så tänker jag skriva om mina framsteg och väg TILLBAKA till den jag vill vara, till Sirpa som springer lätt, snabbt o utan ont.

 

Ok kort bakgrund: mars 2012 fick jag stressreaktion (steget före stressfraktur) i underbenet och det är fortfarande inte helt läkt. Gjorde ny MR i december som tyvärr påvisar detta. Men löpning upp till en timma funkade fint ändå, i makligt tempo. Inget skjuta ifrån-löpning, inga snabba eller explosiva rörelser. Så jag kan ändå jobba någorlunda med mina grupper, och då fokusera på lättare grupper, t ex nybörjare eller jogg på företag eller hålla styrkepass. Mina PT-klienter på gymet/kliniken har jag kunnat träna hela tiden. Där räcker det ju att jag visar en övning, sen är det ju klienten som ska träna (inte jag).

 

Men så för två veckor sedan på väg hem från jobbet halkade jag till på en "osynlig" isfläck under nysnön. Parerade rörelsen och kunde fortsätta min hemväg. Nästa morgon kom jag bokstavligen inte ur sängen. Jag hade fått ryggskott. För er som inte vet vad det är, så gör det precis så galet ont som folk säger. Jag trodde inte heller riktigt på att det kunde göra så löjligt ont innan, men nu vet jag. Nervsystemet får kortslutning, skriker alarm högljutt hela tiden, varje sekund av dygnet! I två dygn fick min man bokstavligen lyfta runt min rumpa i sängen för att jag skulle kunna vända mig i sängen... I slutet av andra dagen kunde jag på något mystiskt sätt kravla mig från sängen en halvmeter bort till en behandlingsbänk, så min ängel till man kunde knaka loss allt i ryggraden. Det rassla loss och knakade högljutt hela vägen från översta nackkotan till bäckenet vill jag lova. Men då började det lätta lite efteråt. Efter en vecka var jag åter på jobbet :-) Flera behandlingar senare och efter några dagar till kunde jag börja jogga lätt lätt på löpbandet (det är superbra för ryggen att springa!). Fick börja på 7min/km och sakta öka farten vartefter. Sprang 2 x 15minuter med gångpaus emellan... Åh vad det kändes bra att få röra på sig igen, och inte ha ont! Det här var förra fredagen, och på söndagen gjorde jag samma löpbandspass igen. Självklart jobbar jag parallellt med inre bålstyrka för att få igång stabiliteten runt mage/rygg dvs ryggraden (det är ju sånt jag jobbar med med mina PT-klienter på kliniken, så JAG får inte slarva. Behöver vara en bra förebild liksom).

I tisdags ville jag våga transportspringa hem från kliniken (göra upp med isfobin liksom ;)). Och eftersom CRS TT skulle köra sitt pass i Hagaparken så passade jag på att träffa alla goa CRS-kompisar och springa med dem på uppvärmningen, för att sedan avvika hem mot Solna, totalt blev det ca 6km och kroppen kändes finfin. Om den tisdagen kan du läsa här och se bilder. Det var jag som fotade, så jag är inte med på bild, men däremot finns Lisa Nordén med på bilderna (vilken inspiration att få springa med en OSsilvermedaljös och VM-etta!!)

Idag hade jag tagit lite sportlov, så inga jobbuppdrag alls. Så vad passar väl bättre än att haka på CRSs tröskel-torsdag. Dessutom var det ett "kortare" pass just ikväll, vilket passade mig på pricken. Så lätt uppvärmning till Stora skuggan (dryga 2km), löpskolning, några stegringslopp och uppdelning av fartgrupper. Jag valde mellan P-O som skulle hålla 5:15´och Peter som skulle hålla 5:45´-6:00´. Jag förhandlade med mig själv (hade siktat in mig på 5:30´i förväg) och kom fram till att jag startar med P-O så får jag väl släppa om det blir för tufft för kroppen. Off we go, P-O, myself och två killar till. Första km lite för snabbt (surprice, benen är alltid så pigga i början så svårt att känna in farten), 2:a km lite för långsamt (så snittet var perfekt fortfarande ;)). Sen började min inre kamp efter 10mins vändning. Det var definitivt inte tröskel för mig längre, syran kröp runt i kroppen och invaderade mina ben och armar... Huvet började prata "förstånd" med mig: klart du ska släppa nu, det går för fort för dig, du är alldeles för otränad, ge upp... hjärtat och min sisu (och även P-O) skrek kom igeeen Sirpa, du orkar, det är bara kort väg kvar, bara fram till bomen - DET orkar du. Håll tekniken, skjut fram höften, jobba med armarna, korta snabba lätta tassande steg (på isen - who are You kidding??), aaaandas, aaaandas, aaaandas...

När det "bara" var 5min kvar, så börjar de andra två killarna öka tempot, eller är det jag som har sänkt farten? Nope säger P-O vi håller fortfarande 5:15´tempot, de har ökat. Ok jag kanske sladdar lite nu klämmer jag flåsande ur mig till P-O. NÄ säger han på skarpen, här ska inte sladdas alls! DU.SKA.KÖRA.PÅ.HEEELA.VÄGEN... DET.ÄR,BARA.MINUTER.KVAR.NU... DU.ORKAR... KOM.IGEEN.SÖÖÖRPA!! Så jag lydde och flåsade på. Skulle syran eller sisun segra? Tack P-O för att du peppa mig hela vägen in - du var bäst! #ombytta roller ;)

Tack också till kroppen! (snitta 5:13 i 20min. Hmmm förra vintern körde jag 20km lätt i det tempot... Ja ja babystep Sirpa babystep och t-å-l-a-m-o-d. Snart så)

Ler fortfarande i hela kroppen och själen av att fått springa mig happy med fina CRS :-)

Mot framtiden!

Gänget innan tisdagens pass med Club Running Sweden, glöden i ögonen på alla är glädjen över att strax få springa backar i Hagaparken ;)