...för att benen (ryggen & rumpan) ville hänga med på en (för mig just nu "längre") löptur runt vackra Djurgården ihop med fina Club Running Sweden-medlemmar igår: Höstlöven prasslade under skorna, vinden var vaken och sjöng för fullt, havets viskade kraft & energi, benen var pigga och skuttiga och de intressanta samtalen om livets hemligheter och nonsens mellan oss deltagare gjorde att 14km kändes väldigt kort...
Det enda lilla negativa var att jag hade för mycket kläder på mig och kände mig för lat för att ta av mig ett lager. När termometern börjar krypa ner mot nollan, så är det varje höst lika knepigt för mig att tro att jag inte behöver ha så mycket kläder, att jag ändå snart blir varm av löpningen. Jag tänkte ju att eftersom jag skulle springa riktigt långsamt så skulle jag nog inte bli så varm... Jag är ju en fryslort i vanliga fall. Klart jag behöver två lager, pannband och vantar när jag springer..? Sen att solen strax gick upp och fortfarande levererade varma (nåja) strålar som värmde upp detta kylslagna land.
Ett av ämnen vi kom in på och som jag då reflekterade över. Är att jag på två år lärt mig hitta ruskigt bra i Stockholm. Även detta tack vare alla löppass kors och tvärs i stan. Att jag ofta ger mig ut på vägar jag inte kan just för att testa och se hur allt hänger ihop. Visst blir det lite "återvändsgränder" på detta sätt, men det är helt ok. Ännu ett plus med löpningen. Kan föresten inte hitta speciellt många minus... Ta vara på hösten - ut o spring!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar