För ett par veckor sen fick jag mess från Pernilla där hon frågade (läs tiggde) om att jag skulle springa halvmara med henne på WHHM 26/4 på Djurgården. Hon ville springa utan att bli nervös och trodde hon skulle fixa det lättare om jag sprang med henne. Halvmara, jag?? 21km - när sprang jag det senast utan stopp? Typ för 35 år sedan... Jag har visserligen varit i närheten många gånger, men tycker själv att långpass över 20km är totalt onödiga för mig. Jag tävlar ju inte, och skulle jag tävla så är det max 10km. Så sträckan skrämmer mig inte, men att tävla? Jag har ju bestämt mig för att inte tävla ju.
Ok då bestämde vi oss för att det inte skulle va "tävling för prestation", utan bara en kul grej vi gör tillsammans. Vi skulle prata genom loppet, stanna om vi ville och dricka, vi skulle hålla ner farten på första varvet så vi kunde hålla samma tempo så länge som möjligt osv...
Så kom då lördagen. En anings pirr i magen kände vi nog båda två när vi tog spårvagnen ut mot Djurgårdsbron, men ändå helt annorlunda än någon gång tidigare. Vi peppa varandra att nu skulle vi ha KUL!
Vår strategi var tydlig, gå ut långsamt första två km, sedan hitta 5:30-fart och hålla det så länge det kändes skönt (mitt jobb att hålla rätt tempo, Pernillas jobb att prata mest - vilket hon alltid gör ändå haha ;))
Vädergudarna var verkligen på toppenhumör! Strålande sol och varmt! Shorts o T-shirt-dag helt klart! Men mååånga tjejer hade på sig långa tights och långärmat - usch måste ha varit jobbigt...
Starten gick och Isabella Andersson och eliten stack iväg som skjutna ur kanoner. Vi stod iofs bara ett par meter bakom dem, men tog det lugnt i starten. Över Djurgårdsbron och förbi Grönan och Skansen med världens vackraste utsikt över havet och skärgården! Så vackra vitsippebackar och grönaste grönt! Vid varje km-skylt gjorde vi en highfive :-) I början kändes det som vi fick highfiva ofta, det bara flöt på. Jag tjatade lite om farten, för benen ville springa snabbare än vad planen var. Det är så lätt att bara dras med när benen är pigga och andningen bara flyter på. Vi pratade och skrattade mest hela tiden!
Första varvet kändes otroligt lätt! Efter andra gången över Djurgårdsbron stod David och Linn där och hejade - energikick att se dem och att få ett par klunkar Cola (som sen brände i magen lite otrevligt, tydligen inte min grej). Vid sisådär 13 km kom min första negativa tanke, det är faktiskt 8km kvar, ska vi orka hålla detta tempo? Kommen benen orka? Kommer lungorna vilja leka fortsättningsvis? Varför gör vi det här? Ganska lätt kunde jag stoppa tankarna, genom att fokusera på omgivningen och prata med Pernilla. Vet nu efteråt att hon hade liknande tankar, men vi sa dem inte högt som tur var. Då är det lättare att de "fastnar" och blir realitet...
Efter 16km kom så backen upp efter Djurgårdsbrunnskanalen, på första varvet var den mycket kortare haha... Vi slog medvetet av lite på farten och började tugga på. Jag visste att den var i flera sektioner så jag fokuserade bara på varje del. Sen kändes det lite trögare att hitta rätt tempo igen. Men snart skulle vi svänga av mot gärdet och där fanns plötsligt David och Linn igen :D Kul och energigivande överraskning!! Det var härefter som samtalet mellan oss blev lite tystare, vi försökte nog var och en hitta strategier på att hålla humöret och tempot uppe trots att km började bli långa...
Så skönt att få komma till upploppet och känna glädje och känna att fy fasen va vi är bra!
Jag highfiva alla i publiken sista hundra metrarna, hade inga tankar öht på att spurta om någon.
Vi gick i mål med ett stoooort leende! Vi gjorde det!
Jag är så stolt över mitt lopp! Helt olikt alla andra tävlingar jag sprungit. För att vara riktigt redo för en ny sorts tävling hade jag satt upp håret i en toft. När jag tävlar har jag ALLTID två flätor. Men idag var det ingen tävling. Bra mental signal till mig själv ;) Inte en endaste gång brydde jag mig om någon av mina medtävlare förutom Pernilla då, som jag pratade med mest hela tiden (alltså det är alltid Pernilla som pratar mest, men ändå). Jag brydde mig inte om vem som sprang om... Alltså jag lyckades fokusera enbart på Run Happy hela vägen in i mål! Det känns STORT!
Här är några foton och en film som bäste Micke Sjöblom har filmat om loppet. Filmen är 5min lång, och ca 4min in i filmen intervjuar han oss efter målgång... Är vi glada eller är vi glada!?!?
 |
| Foto privat: 10 min före start - ser vi laddade ut? Japp, laddade för att ha kul och njuta!! |
 |
| Foto privat: Fortfarande en hel del energi efter 17km!! |
 |
| Foto privat: Så här glada var vi när vi gick i mål!!! |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar