Vem försöker jag lura? En ny utmaning i sikte...

Har i några dagar funderat kring detta att vara pensionär från lopp och tävlingar...

Jag har ju haft ca 10år av konstant tävlande och jakt på tider, PB och medaljer. Även om jag då var väldigt ung, jag började tävla redan som 7 åring och slutade när jag var 18 år. Men jag har hunnit tävla massor, många uppvärmningar med fjärilar i magen, många före-viktiga-racet-vakade nätter, många powerfrukostar med mammas havregrynsgröt osv...

Jag saknar spänningen, adrenalinet före start, prestationsdjävulens tviveltankar (eller jag saknar faktiskt inte just det öht!), den mentala psykningen innan start med motståndarna när man springer stegrinslopp/flytlopp i ett rasande tempo och inte ens är andfådd (utåt sett alltså, inombords hamrar hjärtat trumsolon som hotar att spränga bröstet), ritualerna med hur man fäster nummerlappen & knyter spikskorna osv...

Och samtidigt är jag mätt på alltihop, eller är jag bara feg? Är jag en förnöjd tävlings-pensionär som inte längre "längtar" efter PB och snabba tider eller är jag bara feg som inte längre vågar spänna bågen och utlova maxlopp och prestationer? Eller har jag en för gammal och skruttig kropp med för många krämpor som står i vägen för tävlandet? Jag vet faktiskt inte säkert, antagligen lite både och..?

Faktum är att jag fortfarande ibland kan känna en liiiten besvikelse över att inte ha haft möjligheten att fullt ut få veta vad jag hade kunnat göra för tider då. Eftersom jag fick lägga av pga sjukdom och inte för att jag var nöjd o trött på tävlandet. Samtidigt 99% av tiden är jag enbart glad och tacksam för de erfarenheter jag har fått från friidrotten och löpningen.

Idag vet jag att jag har helt andra förutsättningar än när jag var 18 år och hade en frisk, stark och fortfarande rätt så hel kropp, en grym motor och kanske det viktigaste av allt en kick-ass-mental styrka. Idag besitter jag livserfarenhet, ett inre lugn och styrka helt olik den jag hade när jag var tonåring. Jag vet att jag är bra precis som jag är, mina prestationer är inte jag (det trodde jag i tonåren nämligen).

Jag får ofta frågan om jag tävlar mycket. Mest från folk jag tränar, företagsklienter, elever på våra utbildningar osv. Då brukar jag vagt säga att "nej, tävla har jag slutat med... Jag brinner för att se mina adepter tävla nuförtiden.. Själv har jag gått i pension".


Så nu har jag en ny utmaning i pipelinen!!

Jag ska tävla utan att prestera - går det? Jag vill springa med nummerlapp utan att hornen ska växa fram i pannan. Jag vill må bra, vara glad, springa lite lagom prattempo med min bästa vän, stanna på vätskekontroller (utan att räkna ut hur många sekunder jag nu tappar), jag vill kunna ta en kurva utan att tänka rakaste spåret för att tjäna ett par cm, jag vill njuta och le, run happy helt enkelt!
Det SKA gå, jag har bestämt mig :-) På lördag springer vi halvmara på Djurgården och det ska vara 21 km run happy! Återkommer med rapport efter loppet ;-) Tror ni att jag fixar det?