Rubins Tough Tuesday!



Foto privat: Efter passet samlas alla och stretchar tillsammans, tror att vi var 40-50 personer som trotsade värmen denna tisdagkväll



Foto privat: Lite trött men snygg som alltid: Petra efter passet

Mr Running Sweden himself Rubin leder stretchklassen...

Sommarvärme, nästan kvalmigt i luften, syrefattigt. Vi är 40-50 personer som samlas utanför Planet Fitness vid Norrtull för att köra ännu ett gemensamt intervallpass. Jag förnimmer förväntan, nervositet, spänning och kanske även lite rädsla i luften. En vanlig tisdagkväll alltså. Dags för Rubins Tough Tuesday. Han (Rubin) har en speciell talang, nämligen att hitta på urjobbiga pass;-) Ikväll var det 3 x 3km på schemat. Lååånga intervaller i kuperad terräng. Så inte bara långt, utan även backigt - jippiii!

Varför gör man det? Hänger med frivilligt? Det finns säkert många anledningar, min är inte enbart att bli bättre löpare, snabbare, starkare och tåligare, utan också för att jag nånstans där inom mig gillar när det gör ont. Ont på ett bra sätt, dvs för att jag tar ut mig och inte för att jag skadar mig. Jag gillar adrenalinpåslaget precis innan när man laddar mentalt för uppgiften. Jag gillar känslan av att det susar i öronen, när blicken börjar flacka runt, att hjärtat bankar så jag tror att revbenen ska gå sönder och att lungorna skriker pga syrebrist. Jag gillar egentligen inte det pågående ontet (jo lite det också faktisk, vad är det för fel på mig?? på oss löpare??) Och det bästa av allt: känslan och tillfredställelsen efter ett sånt pass. Belöningen i form av må-bra-hormonernas dans i kroppen. Att man bet ihop, även när det tog emot, att man lyckades manövrera kroppen att trots mjölksyra och trötthet i varje fiber, ändå fortsätta springa, fortsätta hålla farten, kanske t.o.m. öka farten på slutet. Känslan av att veta att jag kan. Att jag kan lite mer än jag innan trodde. Det är möjligt. Dessutom jagar jag känslan, den där fantastiska lätta, springa helt utan ansträngning, flyga-fram-känslan. Den som sällan infinner sig, men har man en gång kännt den, så letar man alltid efter den. Man hoppas att kanske kanske idag är just den dagen den infinner sig...

Alltså gemensam uppvärmning i skönt prattempo. Fick sällskap av Petra, vi hann prata om vad som hänt sedan i söndags, vi pratade om dagens pass, hur det skulle bli, att det kändes tufft, varför man gör det, hur ska man tänka inför osv. Man hinner mycket på 3 lugna kilometrar. Uppdelning i fartgrupper, löpskolning och stegringslopp, dvs göra kroppen redo för passet.

Jag hade innan bestämt att jag idag skulle vara klok (hmm??) och inte rusa på i början. Inte springa för fort första intervallen. Jag hade nämligen 2-3 x 3km i programmet, men ville gärna springa 3st idag, dvs 9km i högre tempo. Inget man snyter ur näsan precis, som Petra så finurligt uttryckte sig.

Ok, startade klockan och iväg på första rundan av tre. Malin och Mia (på cykel) skulle vara farthållare i vår grupp. Malin susade iväg med lätta trippande steg uppför första branta backe, Petra och jag efter. "Shit ska det va såhär backigt idag" ekade det genom hjärnans små gångar. Ja några av er vet ju att uppför inte alls funkar för mina vader för närvarande. Så jag fick hitta en strategi som funkade någorlunda. Jag körde en variant av fartlek, lååångsamt lätt trippande uppför, utan att trycka på med vaderna (jo lite måste man såklart engagera vaderna annars kommer man inte uppför;-)) och sen susade jag på nerför. Jag lät övriga köra på i början, och kors i taket, jag höll mig lugn, både fartmässigt men framför allt mentalt, jag stressade inte iväg som jag brukar hi hi.

Efter första kilometerna stigningar, kom så de efterlängtade utförslöporna. Nu är det min tur, tänkte jag och manade på låren. Nu köööör vi! Och jag släppte handbromsen, och bara lät benen rusa på, dra ut steget till en nästan svävande känsla. Wow det är så skönt, att känna att man har fart, att man kan utan att få ont. Sååå skönt! Sista halvan gick klart snabbare än första.

Vila 90 sek och iväg igen. Den andra är lite knepigare. Då VET man vad som väntar. På första rundan (som var okänd för mig) har man inga förväntningar, för man vet inte att det kommer fler backar snart. Man är lyckligt ovetandes. Men nu, på andra så vet man. Hjärnan är så lurig, den lurar oss att tro att det ska var extra jobbigt nu. Och det är lätt att gå på det hjärnan tänker. Det är inte helt lätt att fylla den med andra mer positiva styrketankar. Men det är möjligt. Så jag gjorde som på första rundan, tog det lugnt första tunga kilometern, visserligen pustade jag nog mer, för nu hade jag mjölksyra i låren från förra varvet. Go go go - du orkar. Jag vilade i nerförsbackarna. Vila i form av att luta fram överkroppen lite till, öka farten och rulla på, och det känns inte ansträngande när man kan det. Det blir som en återhämtning. Äntligen kommer vi så ut till sista vägen och sista 500m in i mål. Mååål! Pust.

Vila 90 sek och jag har en ny strategi klar i huvet. Jag ska såklart köra min sista 3km, men inte i terrängspåret, utan på den lite slätare rundan vi sprang förra tisdagen för att skona kroppen (vaderna) lite. Övriga kör i skogen, så det blir till att springa solo för mig. Nu är jag tröttare, men jag biter ihop. Lite mer än två varv blir det på denna rundan. Får kämpa rejält första kilometern, andra går något lättare för nu är det snart över, sista km lyckas jag öka farten lite till. Yes! Klart! Leendet växer. Jag njuter av känslan. Jag njuter av tröttheten som kryper runt och sprider sig i kroppen. Varmt - vatten är gott! De som är klara, frågar varandra hur det gick. Hur kändes det? Alla är överens om att det varit ett tufft pass. Att man nu var så glad att ha klarat.

Lugn jogg tillbaka till gymet. Sedan väntar gemensamt stretchpass med Rubin. Dusch och snack i omklädningsrummet. Ytterligare en lite rush för att hinna med bussen hem...

Tiderna då? Nr 1) 5:05+4:48+4:46, Nr 2) 5:24+4:55+4:42, Nr 3) 5:08+5:05+4:35