Tappade balansen i veckan, letar fortfarande... Behandling, löpning & ofrivillig vila

Hej söndag!

Har haft min första semestervecka och ska vara ledig en vecka till! Har haft en härlig vecka som jag fyllt med roliga saker: familjetid, besök på museum, Gröna Lund,  njutit av god mat på restauranger, krängt saker på loppis, träffat roliga vänner, haft brorsonen på besök (nästan en vecka), träffat bror och svägerska, sovit, varit ute i solen, varit uppe sent på kvällarna och sovit länge på morgnarna, tränat själv och med kompisar och mycket mycket mer. Har varit i nuet. Landat i tillvaron. Älskat min nya hemstad. Varit. Är.

Ett bra sätt att vara i ögonblicket är att gå på behandling hos Rubin. Kommer snart till det. Jag har ju en ofantlig tur som lever ihop med min David. Ja, av många skäl: dels älskar jag honom mest i hela världen (tillsammans med mina barn så klart!), vi har i november hängt ihop i 20 år... Ett annat skäl är hans läkande händer, att han "lagar människor" som våra barn brukar beskriva hans jobb. Så utan honom skulle jag inte kunna klara mina försök att springa. Han håller ordning på mitt skelett, min ryggrad och därmed nerverna i kroppen, och det gör så leder, muskler och cirkulation fungerar. När.jag.sköter.mig.och.gör.som.han.säger.



Foto privat: David, en av männen
som möjliggör min löpning

  

Rubin, min coach och massör, iiih!
Han är precis sådär tuff som han ser ut på bilden;-)



Sen har jag dessutom allas vår älskade Rubin. Alla som varit på behandling hos honom vet precis vad jag talar om. Att man helt enkelt måste vara 100% i nuet när man ligger på hans behandlingsbänk. Davids behandling gör aldrig ont. Tvärtom, det lättar. Visst det kan vara läskigt att få sin nacke knakad. Men han gör det med sådan precision, så man är trygg.

Idrottsmassage hos Rubin, är ingen lek. Någonstans inom mig vet jag ju alltid att det snart är över, att det är värt det, jag försöker andas bort smärtan, försöker låta hjärnan ta mig ut på en resa utanför kroppen (lönlöst)... När han lägger hela sin (typ 50kg?) vikt över mig för att kunna borra in den vassaste armbågen i Glut Max, så vet jag instinktivt att hans tyngd där är av en anledning, en enda anledning, att jag inte ska kunna kravla mig undan, undan hans vassa armbåge... Nu är det bara att stå ut, att vädja till kroppen att ge efter, att vädja till kroppen att jobba med honom och hans vilja, för först då släpper trycket. Först när han fått det resultat han strävar efter. När min muskel har kapitulerat, slappnat av och är len, mjuk (och död?). Dessa sekunder av smärta. Hur kan sekunder kännas som eoner av tid? Som ett helt liv, en evighet...

När han säger: done, då är jag helt slut. Och har en fantastisk kropp igen;-) En lycklig, pigg och totalt avslappnad kropp. En kropp som är redo att springa igen. Yeah, och vips så har jag på två röda glömt och förlåtit hela bahandlingen. Och bokar genast en ny tid om ett par veckor. Ja jag vet, helt crazy!!

Ha, den stora nackdelen efter en sådan behandling är att kroppen känns så stark och hel igen. Att benen bara vill springa, och springa fort igen. Och igår hade jag väl hjärnan inlämnad för service när jag gav mig iväg på passet. Skulle springa 12km, varav 3km i 4:20-4:30-fart. Det höll jag i en km, sen susade jag iväg alldeles för snabbt. En kilometer gick under 4 min. Ooops - det kändes inte så snabbt, det kändes så lätt... Som att sväva fram. Så jag stannade till efter dessa 3 km, för att hämta andan, dricka lite vatten (det var vaaarmt), så då plötsligt kom krampen i vaden. Alltså efter att jag stannat, när jag stod still!! Mystiskt! Annars brukar krampen komma smygandes under tiden jag springer hårt, tills jag förstår att jag måste stanna.

När jag sedan kollade min Garmin och såg vilken fart jag hållit, så förstod jag ju varför. Just nu håller min kropp helt enkelt inte för 4min-fart. Även om VO2 klarar det, så klarar inte kroppen - surt! Jag lääängtar efter att bli trött av löpning, att känna mig heeelt utmattad, helt kräkfärdig för att jag tagit iii och sprungit så håååårt jag kan!!! Vet inte när det hände senast.

Passet slutade med 2km långsam promenad för att sedan kunna jogga hem (med svansen mellan benen). Mer behandling och en David som bara skakade på huvet. Han säger ingenting, men jag hör hans tankar ändå. Att jag är "dum-i-hela-huvet" som körde på så igeeeen... För det innebär några dagars ofrivillig vila och förhoppning (och bön) om att kroppen blixtsnabbt ska återställas i löpbart skick. Fast inte 4min/km-löpningsskick, utan just nu ligger väl gränsen någonstans kring 4:30-fart. Fatta det nu Sirpa!

Så inget långpass för mig idag söndag. En konstig söndag. Vila. Hoppas du hade en härlig söndag!! Det hade jag visserligen ändå, även utan löppass i hällregnet;-) Imorgon måndag - ny vecka. Ny semestervecka! Dåså!

Foto privat: Att springa med min kropp handlar om att hitta balansen,
tajming, fart, längden på pass, tillräcklig bålstyrka...