Den "rätta" vägen är smal..?

Det är så lätt att halka i diket när man försöker hålla sig på rätt sida om den berömda "inte-ont"-gränsen. Men om man inte regelbundet testar var gränsen går så förblir vägen väldigt smal!

Under påsken lyckades jag få in flera bra pass under ledigheten. Både löppass i vårsolen och styrke/rörlighetspass och mina rehabpass. Bra med lite ledighet så man hinner träna själv;-)

Kroppen (framförallt mitt vänstra ben på sistone) har haft många dialoger. Vissa dagar vill den inte alls göra någonting och andra dagar är den hur pigg som helst på allt möjligt. Ja det är säkert många som känner igen dessa diskussioner man för med sin kropp. Framförallt om man har dragits med skador eller "känningar" en längre tid.

I tisdags var benen pigga och jag hade suttit inne och jobbat vid datorn hela dagen, så jag bestämde mig för att springa med CRS på kvällen. I schemat stod det 6-8x800m i intervalltempo. Men efter min förhandling med kroppen, så bestämde jag mig för värma upp långsamt för att sedan springa i 5-tempo hela passet igenom.

Ett stoooort gäng dök upp till träningen. Vad jag har längtat efter att träffa alla och känna den härliga gruppdynamiken som alltid infinner sig på TT-passen: förväntan, rädsla för intervallerna som komma skall och ändå run-happy-glädje som pirrar i blodet före passet. Rubin hade genomgång och vi stack iväg på uppjogg mot Stora Skuggan.

Bara på en vecka hade marken torkat upp riktigt bra därborta. Bara ett par mindre isfläckar var kvar och en och annan vattenpöl, men hellre vattenpölar än isiga gator! Gemensam löpskolning ihop med Rubin före start, och sen uppdelning i fartgrupper. Många ledare på plats, så det fanns "allt" att välja mellan i fartväg. Som jag hade bestämt valde jag 5-fartsgruppen.

Jag sprang jämt alla 800-ingar. Klockan stannade på 4:00 eller nån sekund under, dvs 5:00-fart på varje intervall. Mot slutet började jag känna att benen var stela men fortfarande pigga. Och på den sista lät jag benen pinna på lite snabbare. Vet inte riktigt hur jag resonerade här? Att jag haft tålamod och varit klok i 7 intervaller, då borde jag "få" vara osmart och dum under sista..? Ja ja, avslutade med 4:30-fart, och fartmässigt var det ok, men vänstra benet la av vid målgång. Ville inte mer. Knappt jogga tillbaka hem. Protest! Galning! Dumhuve! osv. Varför kunde jag inte ha lyssnat bättre?

Skam den som lär sig!?!

Igår onsdag hade ett strejkande vänsterben. Idag torsdag blir det vila. Nåja, nu vet jag var gränsen gick i tisdags, var går den nästa gång? Det återstår att se... Små små steg åt nåt håll är också en riktning!?! Förr eller senare kommer man fram någonstans?