söndag 8 maj 2011

Varför jag älskar att springa?

I början när jag följde med mina bröder på träning (var 6-7år här), så gjorde jag det mest av nyfikenhet. Dessutom förstod jag tidigt att om jag fortsatte träna, så skulle pappa köpa mig såna där supertuffa springskor. Och spikskor. Wow - då var jag tuffast i stan. Karhu-löparskor för många hundralappar (minns inte vad skorna kostade på 70-talet). Dessutom upptäckte jag tidigt att jag älskar att vinna. Och HATAR att förlora. Löpning verkade vara min grej, jag kunde faktiskt vinna i löpning - så why not fortsätta liksom!?!

Sen blev jag några år äldre. Mamma och pappa följde med oss ungar på alla tävlingar runt om i Svea Rike. Jag har troligen besökt de flesta friidrottsbanor och campingplatser i Sverige (för vi bodde i tält när tävlingarna var långt bort, hotell fanns det inte pengar till i min familj) Jag började följa träningsprogram (var nog 13 år här). Någon, dvs min tränare SÅG mig, brydde sig om mig, kommenterade vad jag gjorde och inte gjorde. Det spelade roll vad jag gjorde och inte gjorde. Jag blev bekräftad. Vem vill inte vara sedd liksom!?!

Åren därefter (jag var 14-18år) började resultaten komma. Efter några års kontinuerlig träning och avsaknad av större skador, gör ju sitt. Kul att vinna och vann jag inte, så fick jag träna ännu mer så jag vann nästa gång... jag förstod inte ens hur löpningen hjälpte mig med resten av livet på den här tiden. Att jag fixade studierna lättare, att jag omedvetet undvek en del "mindre bra kompisgäng", att jag fick mycket vänner inom idrotten osv. Löpningen var liksom svaret på Life and Univers liksom!?!

Sen kom en tomhet i mitt liv, en avsaknad av löpningen, kanske faktiskt en depression light. Jag KUNDE INTE springa längre. Inte för att inte benen bar mig, utan för att min hud och allergi satte stopp. Här blev löpningen en symbol för det jag inte kunde göra. Jag hade säkert kunnat träna 2-3pass/vecka även här, men jag som ville satsa och körde 10pass/vecka på den här tiden - bestämde mig för att kan jag inte få "allt" vill jag ha "inget". Kan jag inte träna o tävla så att jag vinner, vill jag inte träna eller tävla ALLS! Crazy? Javisst, absolut, men det är jag i ett nötskal. Så jag gav upp löpningen och min identitet som löpare, vilket kanske var det svåraste - för vem var jag då liksom!?!

Fyllde livet med annat: Jobbade i resebranchen, reste massor, tågluffade, festade, träffade så David, vi gifte oss och fick två fantastiska barn. Längtade alltid ut i skogen på våren. Började träna på gym, gick på aerobics, low impact och vad det nu hette på den tiden. På Nautilus, på Sol & Motion. Och sprang lite då och då. Upptäckte att det funkade att springa. Att jag om jag skötte mig, så kunde jag springa igen utan allergi. Eller rättare sagt att jag kunde hantera min allergi på nytt sätt. Yes! Nu skulle här brännas fett, fanns några kilon att springa bort. Jag började springa för att gå ner i vikt. Och hittade tillbaks till den personen jag alltid haft inom mig. Eller som jag säger: jag har varit underviktig, överviktig och nu är jag bara viktig;-) Kilona försvann - hittade konditionen - så varför inte bara fortsätta liksom!?!

Idag är löpningen inte i första hand tävlingar och tider. Utan det är min passion, min hobby, mitt jobb och en del av min person. Återigen identifierar jag mig som löpare. Jag älskar löpningen för det är frihet, min stund för mig själv, egentid, men också social samvaro med vänner, klubbkompisar, mannen och ibland barnen. Jag älskar löpningen för att jag känner mig stark då, för att jag känner mig så levande, för att jag njuter av tystnaden i skogen, för att jag hör fåglarna sjunga, för att jag hör vinden susa i trädtopparna. För att jag hör mina egna tankar, det är meditation, för att jag sorterar mina tankar, jag kan planera mina kommande dagar, jag löser problem. Jag känner hur hjärtat slår, jag känner hur munnen ler och jag känner hur kroppens muskler jobbar i harmoni. Men jag älskar också mjölksyran efter hårda intervaller, lyckokänslan efter ett avklarat tufft pass, lyckohormonerna som dansar i kroppen efter passet. Känslan av kraft, styrka och ork. Ja jag älskar att springa - så varför inte bara fortsätta liksom!?! Jag springer för att jag kan!


3 kommentarer:

Sofie RW sa...

Det går inte att ta fel på - Du älskar verkligen att springa <3 .

Lottis sa...

Jag förstår din känsla - en gång hade jag samma känsla för en brun välmusklad donna på ca 550 kg med svart man och svans - men hon är borta nu. Jag försöker få samma känsla för löpning men det går inte riktigt. Men det får duga som substitut, så länge. Det är riktigt roligt med ett bra träningsupplägg i alla fall - tack för det. Kram!

Sirpa sa...

Kyllä Sofie - You and me both=) <3
Lottis - Vad säger Robban om en svart man?? Hihi jag läste fel första gången... Det är ok att löpning får vara nr 2 i ditt hjärta;-)Ses imorn! Kram