Vårruset 2011

Hej o hå!

Jag kommer så klart att berätta om hur min helg i Sunne på Function is Fun var, men innan det inlägget ska jag ge er mitt Vårrus 2011! En sak jag redan nu ska berätta om Selma Spa-eventet, är att jag råkade göra illa mig i axeln där. Detta för att du ska förstå att jag verkligen tvekade inför att överhuvudtaget starta i Vårruset. Ja det låter ju så klart som att nu kommer alla bortförklaringar till varför jag inte presterade som jag ville... Så vi sk*ter i det. Vi kör loppet istället:

Foto David Felhendler: Ja jag kom i mål idag. Fördelen med
att inte springa max är att man inte heller får kramp i vaderna;-)

Träff 18:00 med mitt Tjalve-lag: jag, Mikaela, Ameli, Ingela, Cinna (inlånad) och Linda (inlånad). Ett glatt och roligt gäng. Utdelning av nummerlappar och iväg för uppvärmning. Vilken härlig kväll det var, trots regn under dagen, nu tittade solen fram och det var skapligt varmt. Perfekt löpväder:-)

Så gick då startskottet och där brukar jag genast vara PÅ och iväg i ett tufft tempo. Men näe, min kropp var tung och seg från första steget. Det hände liksom ingenting, ingenting och ännu mer ingenting. Jag kände ingenting heller, jag brukar ha adrenalin som sprutar ut ur öronen och ett hjärta som bankar så hårt att det måste höras till Kiruna - men näe, kände inget särskilt. Jahaja. Jag lufsar väl på då... Efter första kilometern står min man och mina barn och hejar - DET var kul! Lite härligt. Precis innan detta swichar Ingela förbi och säger åt mig att hänga på - nu kör vi Sirpa! Och jag tänker japp - det gör vi. Jag anropar benen för att mana på till action. Händer ingenting. Va sa du? Va då springa på? Näe, vi vill inte. Vi är lediga idag. Du har inte gett oss ledigt en endaste dag på två veckor, så vi strejkar just idag... typ, liksom?

Så jag lufsar på. Försöker mig på ett annat NLP-trick, tänker att här ska luras hjärnan genom att fejka ett leende, då brukar man KÄNNA sig gladare och piggare. Vrider läpparna till ett leende, eller snarare en grimas kanske. Va? Ska det kännas kul? Pirra lite? Njae...

Nähenä, ser min kilometertid på andra kilometern: 4:20! Shit va det går låååångsamt! Jag ger upp. Kroppens seghet tar över helt. Jag skulle ju springa under 4 på varje kilometer, och gärna ännu snabbare i början där det är mycket utför - det är ju där jag är som starkast, där jag kan ösa på. I vanliga fall. Men inte idag alltså. Jag lägger i autopiloten, får helt enkelt ta mig runt banan och komma i mål och slippa detta elände. Pinsamt långsamt rullar jag nerför Gamla Rådstugugatan.

Rundar uppför Drottninggatan. Hör faktist människor som hejar. Hör även mitt namn ropas. I vanliga fall, brukar DET verkligen ge en kick. Jag brukar le och liksom tacka folk för hejandet. För det GER så oerhört mycket i ett lopp. Det ger sån energi, viljekraft, styrka och driv. Men idag kan jag inte känna bortom smärtan i axeln. Jag drog den ur led i helgen. Och har knappt kunnat röra den. Jag tänkte att med all adrenalin pumpandes i kroppen, så kommer jag inte ens märka att armen inte funkar som vanligt. Men riktigt så blev det visst inte idag. Tung, passiv och viljelös kropp och dessutom duktigt ont. Ingen bra kombo i lopp.

Ännu mer hejarop uppför Drottninggatan. Kom igeeen Sirpa! Försöker mig på mitt vanliga mantra: snabb och stark, snabb o stark, snabb o stark. Men ännu mer inlevelse så kommer det bli min sanning! SNABB & STARK!! Hmmm nope. Nada respons. Ett litet kill i benen. Minipirr.

Ut på Södra promenaden. På cykelbanan. Bara 1 kilometer kvar nu. DÄR händer ändå något. Jag blir förbannad, arg och ilsken helt enkelt. På mig själv. På min apatiska kropp. På min onda axel och signalerna till hjärnan. Stopp liksom! Det här gååår inte. Det här är inte jag. Va? Jag som ÄLSKAR att springa. Jag som peppar alla andra att älska att springa. I samma veva springer en ung tjej upp brevid mig och tänker springa om "den där gamla tanten" typ... Då taggar jag till på riktigt. Jag plockar fram det där hemliga vapnet jag har inom mig. Nu spricker det upp en glöd, en hetta, lite power, den finska sisun vaknar till liv! Nu ska här springas. Hon ska fasiken INTE tro att jag är körd. Jag är INTE körd än. It aint over until the fat lady sings!

Där och då vaknar benen till, skakar av sig sömnmedlet och sätter fart. Nerför cykelbanan, under tunneln, uppför backen, rundar badet, lite till. Kom igeeen Sirpa - nu kööör vi - skriker hjärtat! Ut på gräset och in i mååål! Kollar klockan. Jag ska ärligt säga att jag hade mentalt gett upp om en bra tid efter första kilometern. Det tycktes omöjligt idag. Och ändå ser jag att jag kommer in i mål på 20:48. Fasiken, det är ju tio sekunder snabbare än förra året. Visst jag ville under 20 idag. Men det var innan start. Innan jag visste vilken tung kropp jag skulle släpa runt idag. Innan axelploppet. (Enligt min Garmin, sprang jag sista kilometern på 3:36)Grattis mamma - skriker mina barn - du sprang snabbare än förra året! Mamma du är bäst!

Nu kan jag le. Inte jättenöjd. Men nöjd för att jag ändå tog mig runt. Nöjd för att jag har en sån här lägsta nivå. En grym lägsta nivå. För sämre än så här kan det omöjligt kännas i ett lopp! Så med det sagt, så känns det nu rätt ok ändå. Och roligast av allt är ju att träffa alla efter, att höra hur glada alla var över sina lopp. Vilka prestationer kvällen bjöd på! Mitt lag var outstanding! Vilket gäng! Wow tjejer - ni är grymma! Och tre av mina "adepter" som jag coachar - ni är fantastiska! Vilken utveckling. Jag är mållös! Ni klarade era mål - och med RÅGE! Grattis!!

Medaljerna dinglandes om halsen hämtade vi ut picknickpåsen, satte oss i kvällens sista solstrålar och njöt av sällskapet och mysstunden! Vi flamsade, smakade på påsens innehåll och pratade löpning. Vilken avslutning på denna måndag! Tack för att jag fick dela den med er!

Tyvärr var jag så ofokuserad igår, så jag helt glömde bort att fota oss i laget. Så oförlåtligt av en bloggare;-) Så ni får bara en bild av mig, som min son tog:

Foto Marcus Felhendler: Efter målgång omringad av idel rusiga tjejer