fredag 9 december 2011

Just do it!

Idag fick jag ta till NLP-knep för att göra det jag brukar säga åt mina klienter att göra. Att programera sig till framgång. Att bestämma sig i förväg för att träna oavsett väder, humör eller vilja. Att förlita sig på enbart vilja funkar inte i längden. Den kommer att svika dig en dag.

Idag var just precis en sån dag för mig. Inte helt vanligt, men idag ville jag inte springa och framförallt inte tröskelpass som stod på schemat. Eller ja passet var egentligen igår tillsammans med CRS, och det hade ju varit kalas att springa ihop med andra. Men se igår var jag upptagen av festligheter och lite julfirande på jobbet. Så trökelpasset fick anstå till idag.

Det regnade, slaskade, blåste iskall nordanvind och dessutom var det halt visade det sig, buhuu ville inte alls. Hade bestämt med mig själv att jag skulle göra't på lunchen i dagsljus. Hade lagt fram kläder (jobbade hemifrån idag), laddat Garmin och ställt löparskorna strategiskt i snubbelbana i hallen...

Men drabbades av akut latmasksyndrom. Nä nä nä, vill inte köra tröskel idag. Så jag tog till ett hemligt vapen mot mig själv. Jag använde mig av de sociala medierna, dvs skrev en statusrad på FB om att jag skulle trotsa mig själv o ge mig ut...trots väder, kyla och vind.

Och så fick det bli. Snörde på mig skorna samtidigt som jag inom mig "såg" hur jag swichade fram mina trösklar och kom hem nöjd och lycklig. Jag frammanade redan känslan av tillfredställelsen som skulle infinna sig efter. Japp ut i rusket. Uppvärmning 4km, sen var det 2-3 x 10min i tröskeltempo. Redan på uppvärmningen insåg jag att tempot inte skulle bli så bra idag, pga halkan och slasket, utan jag skulle gå på känsla!

Nollade Garmin och iväg på första tröskeln. Oj lite för snabbt i början, hittade snart rätt tempo och känsla. Fokuserade på just precis den här tröskeln, allt annat förvann ur tankarna, inget före eller efter, bara nu. Jag tänker mig att jag lägger alla - just då oviktiga - tankar i en låda brevid, som jag sen kan plocka tillbaka när jag är klar med det jag just då fokuserar på (en typisk NLP-grej). Känslan av gloppetigloppet i skorna (dyngsura efter första km uppvärmning), hmm iskalla fötter och tår. Äh, upp med hållningen, tänk teknik Sirpa. Första km avklarad. Detta går lätt och bra. Tryck på lite nu. Nånstans här gjorde jag en tankevurpa, fick för mig att jag skulle springa 2km, så när Garmin visade 1.95km sisådär, insåg jag mitt misstag. Vänta nu, jag ska springa 10min, inte 2km!!! Hade bara kört 9min, oj oj oj vad lååång den sista minuten kändes. Som en eeeevighet. Äntligen, äntligen, äntligen: 10min prick.

Vila 60sek och iväg igen. Denna gång runt den andra sjön (nyss rundade jag Lötsjön och den andra heter något på R??). Insåg att det varit ett dåligt beslut, här var halkan ännu värre. Kände hur jag spände vristerna i nedslaget. Konstig teknik, konstigt steg... Urk, men jag vet att rundan är knappt 2km, så jag visste mentalt att jag ska tillbaka till start och lite till. Så bara att köra på. Kör kör kör Sirpa. Första halvan avklarad, du klarar det. Fokuserade på utandningen.

En kraftig och smart utandning skapar bästa förutsättningar för en större och syrerikare inandning. Så tänker jag iaf. Mer syre per ansträngning liksom, eftersom inandningen styrs av "vakumet" som bildas av utandningen. Så för att kunna påverka inandningen, måste man ändra sin utandning, trycka ut mer, när det känns som man redan andats ut "allt". Ju mer du kan trycka ut i din utandning, desto mer luft sugs in vid nästa inandning ungefär...

Klar! 10min. Stannade klockan och kände mig nöjd för idag. Alltså dumt att riskera fler skador pga halkan. Jag är nöjd att jag sprang 2 st, det stod ju 2-3st...? Eller? Promenerade en bit, för att få ner pulsen. Och insåg att benen inte alls styrde in på hemvägen, utan strax var jag vid starten av första tröskeln. Benen vill ha en till! Jahapp! Inte är jag svårövertalad, så jag gav mig iväg. Denna gång visste jag ju exakt var de allra halaste partierna, djupaste vattenpölarna och var värsta motvinden fanns. Var mer förberedd. Jahapp första halvan avklarad, började dock kännas i kroppen att den var lite matt nu. Fick börja med mental övertalning. Jag är trött jag kan lägga ner nu - nehej du älskar det här Sirpa, du är stark och blir ännu starkare av att ha fullföljt hela vägen! Kom igeeen!

Kom fram till punkten där jag blivit snopen på förra varvet, dvs 2km-punkten. Bara en minut kvar Sirpa! Enbart 1minut att springa-jippii! Lite till, du orkar, hela vägen..ända in i mååål! Yeah! Vilken skön känsla! Jag vann mot mig själv, mot min inre latmask. Väl hemma efter nedjogg, insåg jag att jag fick ta av skorna utanför dörren, och allt annat precis innanför dörren he he. Dyngsur utifrån och in på bara adam.och.eva.dräkten liksom. Skorna kunde jag senare hälla ur...

Hur hittar du träningsmotivationen de där tuffare dagarna när allt känns jobbigt?

Inga kommentarer: