Liknande meningar har jag hört många sedan vi tog vårt pick o pack och flyttade till Stockholm för drygt ett år sen. Med facit i hand så blev allt faktiskt ännu bättre än vad vi hoppades på!! Läste igår på FB om en kompis som tydligen funderade på att ta ett större steg, att våga gå från det trygga till det okända. Då kom det många tankar till mig. Jag vet inte om det är ålder, mognad eller vad det är som gör att jag så starkt tror på att vi alla kan. Att det där fantastiska livet vi vill ha, det finns inom räckhåll för oss alla, vi ska bara utforska och prova vägarna för att ta oss dig. Jag tror inte att det handlar så mycket om tur, utan mer om att följa sin passion.
Jamen jag vet inte vad jag VILL göra när jag blir stor - säger flera av mina vänner. Näpp, det visste inte jag heller. Innan jag testade. Innan jag i min tystnad lyssnade. Inåt. På mina egna tankar. Min inre röst som oftast försvann i bruset av det jag trodde var livets obligatoriska del. Jag är uppfostrad till att göra rätt. Att jobba hårt. Spara. Vara försiktig. Om det är för lätt - är det nog inte rätt sätt. Livet ska vara lite tufft.
Visst en del kanske skulle säga att jag hade sån "tur" som mötte min man vid rätt tillfälle. Men det var ju inte "rätt tillfälle" på det sättet, vi GJORDE det till rätt tillfälle. Jag hade redan ett förhållande när vi träffades. Det fanns andra komplikationer också. Men vi visste båda två att det var vi. Inget kunde ändra på det, bara att omfamna tillfället och ödmjukt ta emot. Självklart har vi haft med och motgångar under våra dryga 20 år tillsammans. Ett bra äktenskap är inget man HAR - det är något man GÖR. (Puss på dig älskling!)
Hur som så lärde jag mig (framför allt av D) att livet kan vara enkelt, det måste inte vara en kamp. Detta med att jobba hårt etc. kommer ju såklart från mina föräldrar som kom till Sverige 1968 (jag var 4 månader då) med i princip två tomma händer, fel språk, fyra småbarn att försörja och uppfostra, från ett torparliv i skogen (utan vatten, el..) till att bo i lägenhet (ooops grannar) osv. Mina föräldrar har gjort en fantastisk resa från torparliv med utedass till ungar med akademiska utbildningar, från egen barndom i fattigdom i ett Efterkrigsfinland till hyfsade förhållanden osv osv. Detta arv och tankesätt bar jag med mig under många år, denna strävan, denna outtalade press att bli någon i detta nya hemland, i denna nya värld som nu fanns tillgänglig, att prestera och att vara duktig.
Hmmm jag skulle ju skriva om NU - inte DÅ. Men ibland behöver man snegla bakåt för att förstå nuet. Jag är stolt över den jag är idag. Jag är bäst på att vara jag nämligen. Allt jag gjort och upplevt tidigare har ju skapat denna person jag är idag :)
Jag fick en gåva för 7 år sedan - jag blev svårt sjuk. Hade hjärnhinne- och hjärninflammation. Ett virus som byggde bo i min kropp. Ett virus som satte mig på avbytarbänken i sisådär 6 månader. Istället för att delta i livet under denna period - fick jag först kämpa för att hålla kvar vid livet, sedan fick jag betrakta och filosofiera över livet. Min sjukdom utmanade mig genom att jag blev otroligt ljud- och ljuskänslig. (Ni som känner mig idag, vet ju att jag typ har solglasögon på mig även när det regnar - det är alltså inte bara för att vara cool ;)) Så jag "låste in" mig i ett tyst och mörkt rum mest hela tiden (när jag väl har hemma från sjukhus). Detta var när mina fantastiska barn var 7+5år - så D fick sköta Familjen AB ensam. Det var inte en helt lätt tid varken för mammasamvetet (som trots sjukdom lyckades nästla sig in i tankarna) eller för övriga familjemedlemmar... Men det var en fostrande tid för oss alla ;)
En tuff tid OCH en gåva av tid. För vad kunde jag GÖRA under denna period. Jag kunde inte koncentrera mig (för utmanande för hjärnan), så TV, böcker, lyssnarböcker, tidningar - allt sånt gick bort. Det som återstod var att ligga och TÄNKA hela dagarna. Tänka, lyssna och känna inåt. Jag hade oceaner av tid. Jag kunde låta tankarna få tid att utvecklas och tänkas färdigt, jag kunde utforska vilka känslor som var viktigast (kärlek, lycka, att-få-göra-skillnad etc).
Det var efter denna period, som jag skapade mig ett ännu bättre liv. Det liv jag lever fortfarande idag. Jag är otroligt RIK! Fast jag har inte högar av pengar, utan jag har ett innehåll i mitt liv, jag har min älskade familj, jag har goa vänner, jag har en skapligt hel kropp (hejdå stressfraktur) och har lycka som inneboende gäst i mig! Jag går på bensin som heter glädje (den är gratis och tanken fylls på i varje möte med medmänniskor). Det är lätt att tanka, det smittar nämligen - ge ett leende och du får det tillbaka :)
Jag har jobbat ihop med min man i många år nu. DET var jag skeptisk emot länge - men som funkar fantastiskt bra! I Norrköping drev vi vår klinik och firma ihop. Att dela är viktigt i vårt förhållande. Vi delar såklart våra härliga ungdomar (de är inte längre barn, påpekade L igår. De är faktiskt 12+14år nu..). Sen delar vi vår firma (det 3:e barnet) och framförallt delar vi idag vår passion och intresse för att människor ska må bra och få vara hela och starka! Vi är ett team både privat och på jobbet (även om vi jobbar på två olika företag idag här i STO). D behandlar - jag tränar - med samma filosofi, samma tänk, vi följer samma röda tråd. Många av våra klienter har vi fortfarande gemensamt. Vi vet exakt vad den andra har gjort och varför, då är det lätt att fortsätta. Gissa vad vi pratar om på kvällarna? Nervsystem, fysiologi, träning... hi hi ;)
Jag har världens bästa jobb idag. Jag gör det jag tycker är skitroligt! Jag får betalt för att sprida run-happy till min omgivning :) Och jag har goa och kompetenta kollegor. I ett annat inlägg ska jag berätta mer om vad jag faktiskt GÖR på jobbet. Jag vet att många undrar vad vi GÖR hela dagarna hi hi...
Så mitt råd till dig som funderar på en förändring -
bara att du funderar på den säger att det är rätt att testa!!
Många säger "Vad är det värsta som kan hända?"
Jag säger "Vad är det bästa som kan hända?"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar