Känner mig modig!

Mod kan ha många ansikten:

- att testa nya "läskiga" saker - t ex bungyjump och annat knas
- att vara nybörjare på något - t ex nya arbetsuppgifter, du var duktigast på dina gamla uppgifter, men nu ska du lära något nytt från början...
- att säga vad man tycker och känner - kanske gå emot strömmen
- att stå upp för sin åsikt - våga ta en diskussion/argumentation när något är viktig för dig
- att våga vara "good enough" - erkänna att du bara är människa
- att våga göra fel - åter erkänna att du bara är människa
- att våga säga nej - våga tänka på dig själv i första hand, inte bara vad "alla andra behöver"
- att visa sig sårbar och lämna ut sina tankar - t ex i en blogg, som här :)
- att utsätta sig för situationer där man inte känner sig trygg och "hemma" - t ex ny miljö, nya människor etc.
- att våga vara "svag" i en situation där man varit stark tidigare - som jag gjorde idag på passet...

Det är det som jag älskar med vårt Club Running Sweden: gemenskapen, tillhörigheten, att småprata med alla (oavsett löpnivå så är vi "kompisar"), att höra Putte säga "Sörpa - vad kul att du är med ikväll!" Att höra Staffan säga - "vore jättekul om du kommer med även på lördag". Att höra Nina frågar "Hur mycket "får" du springa ikväll?" Att så många bryr sig om och är intresserade. Att de verkar ha saknat mig: "Hur går det för mig och mina skador? Är jag igång nu?"

Det värmer i hjärtat! Det är Club Running Sweden för mig! Mycket hjärta, gemenskap och goa skratt - och självklart att få svettas och flåsa tillsammans :)

Vad menar jag då med MOD ikväll? Jo att jag vågar vara med fast jag är i usel form. Att jag tycker att det är OK att springa långsammare än vad jag gjorde för ett år sen. Att jag faktiskt får "umgås" med andra ledare och medlemmar än vilka jag sprang med tidigare... Att visa att det är OK att skynda långsamt på väg tillbaka från skador. Att inte känna sig tvungen att träna ikapp hemma på egen hand, utan att det är OK att vara med hela vägen tillbaka.

Utan motstånd utvecklas man inte. Ja jag erkänner - det ÄR mentalt jobbigt att flåsa i tempon som tidigare var "piece of cake" för mig. Men jag är så tacksam och glad för att jag KAN SPRINGA överhuvudtaget nu!!! Jag vet många som inte kan springa alls pga skador och sjukdom just i detta nu :(

Ikväll utgick vi från Sats Stadion för fösta gången, verkar vara ett fräscht och bra gym (hann mest uppleva omklädningsrummet ikväll). Kvällen var varm och vindstilla, underbart att ge sig iväg i shorts och t-shirt! Många deltagare, många kända ansikten och några nya för mig.

Efter kort uppjogg körde vi gemensam löpskolning med Malin, sedan delade vi in oss i grupper för tröskelintervallerna. Vi skulle köra 3x2km på en riktigt kuperad slinga i Lill-Jansskogen. Så jag valde Staffans grupp som skulle hålla 6:00-tempo.

Iväg på första 2km-intervallen, ganska tidigt kom vi till backen-apjobbig&asalång, jag tänkte att bra att jag valde denna grupp, det här blir tufft.. Som tur är kommer det ju alltid utför efter uppför :) En mysig slinga, grusstig/väg mest hela tiden, lummigt och grönt (faktiskt lite gula löv också - är hösten här, eller har sommaren varit ovanligt torr i år??). Piiip 2 km avklarade. Kändes stabilt, snittfart 5:48/km.

Ok iväg på nästa 2km, första km gick på 5:35 (går det inte lite väl snabbt nu?), men strax efter kom den DÄR backen igen, just det backen-apjobbig&asalång. Och där gick det knappt i styrfart för mig. Piip 2 km avklarade, klockan visade 5:45/km i snitt. Hmm vart tog 6min-tempot vägen?

Dags för sista 2km och Johanna pilade iväg snabbt som en iller igen, jag flåsa på längst bak i ledet. Staffan försökte prata med mig, men nu blev det mest enstaka ord till svar från mig. Fast leendet hade jag kvar på läpparna! (hela passet igenom - så hääärligt att springa - jippiii!!!). Hade räknat ut att denna gång skulle jag slippa den där backen (ja ni vet vilken jag menar backen-apjobbig&asalång), så nu behövde jag inte spara på krafterna. Våga släppa på i utförsbackarna, kroppen dansade nerför, hej rötter och hej stenar - hej vad det går lätt (nåja). Precis nedanför backen var det Piiip 2km avklarade!! Då säger Staffan vi kör backen en gång till!! Och jag bara dog, NÄE VET DU VAD - det vill inte jag! Jag stannade där och då. Inte uppför backen-apjobbig&asalång igen. Nope, inte en chans. Övriga gänget satte fart uppför (utan paus t.o.m.), jag vände och jogga hem till Sats. Nöjd ändå, sista intervallen snittade jag 5:28/km. Visst var jag trött, men helt klart hanterbart.

Förra året sprang vi i samma spår från Stora Skuggan, och då snittade jag 4:30-fart. Det gör jag förhoppningsvis nästa sommar igen - en minut hit eller dit - jag har ju 50 år till att springa, så jag hinner nog fram. Man ska träna där man ÄR, inte där man VILL VARA. Annars går man sönder direkt igen, och DIT vill inte jag igen. Nä py pan!

Slutsats - Happy och Modig - #snigelsteg mot bättre flås

Foto privat: Samling utanför Sats, tre gulklädda coacher pratar ihop sig

Foto privat: några snygga snabba tjejer laddar inför passet