Running Sweden, Tjalve & nytt år

Uups, vad tiden går fort fort fort! Nu har detta härliga nya år börjat och det känns spännande! Personligen funderar jag just nu mycket på vad jag vill att året ska innehålla, dvs vad jag ska fylla mitt 2011 med? Det handlar ju mycket om vad jag väljer att fokusera på, vad jag väljer att göra och vad jag väljer att låta bli. Så många möjligheter! Jag ska återkomma i ett annat inlägg om mina mål med löpningen 2011. Det jag direkt kan säga är att jag tänker fylla detta år med massor av glädje, passion, kärlek, nyfikenhet, energigivande arbete, mysig familjetid och så klart massor av kul träning och mycket mycket mer därtill!

Visst har jag tränat även denna första veckan av 2011. Inledde året lugnt och stabilt med en vilodag på nyårsdagen. Söndagen däremot gick jag upp tidigt för att springa med Tjalve-gänget. Vi var ca 20 personer som samlades vid 9:30 i Norrköping. Denna gång ville storebror Jorma följa med också. Rundan som var planerad var 20 km. Själv sprang jag 21 km, kom lite vilse på slutet och tog en lite längre sväng (fick därmed bonusträning). Fick magknip efter 15 km, fick gå en bit för att sen springa lite lugnare tempo sista kilometrarna. Snittade trots promenaden 5:33 min/km.

På måndagen hade jag mitt första boxpass för året. Många laddade och sugna deltagare dök upp på Actic i Norrköping. Kanske var det många nyårslöften som skulle börja uppfyllas med träning och hälsosamt leverne? Hur som helst var det skön stämning och kämparanda i gruppen! Kul att träffa "mina" kunder och många nya också!

På tisdagen tog jag tåget upp till Stockholm för att träffa Rubin och träna med Running Sweden-gänget. Ledare denna kväll var Rubin och Mia . Start och mål är gymet Planet Fitness som ligger granne med Running Sweden/Access Rehabs klinik (som ligger på Sveavägen 159). Vi var ca 20 glada och förväntansfulla deltagare som struntade i att det snöade för fullt. Intervaller skulle attackeras, genomföras och genomlidas!

Först en skön, nästan förvillande mjuk uppvärmning i Hagaparkens snöiga spår. Vägar fanns där någonstans under detta vita yviga täcke. Luften var laddad. Alla var förväntansfulla, ängsliga, pirriga inför uppgiften. Det pratades en hel del i gruppen, julbestyr och ledigheter genomgicks. Själv njöt jag av gemenskapen. Eftersom jag inte känner så många av deltagarna, lyssnade jag mest. Annars är jag sällan tyst (ja jag erkänner!), men det är så härligt att lyssna på andras historier, andras tankar, andras förväntningar. Snön hade slutat falla, det var endast fem minusanassar, dvs perfekta förutsättningar för ett bra pass. Nu gällde det bara att få med tankarna, sin inre styrka, att skapa fokus för att genomföra det. Inte helt lätt alla gånger.

Löpskolning och stegringslopp, uppdelning i olika fartgrupper, peppning av Rubin och Mia. Passet såg ut såhär: först 5 x 40s (vila 40s) + 4 x 4min (vila 60s) + 5 x 40s (vila 40s). Rubin förklarade att första omgången 5 x 40s skulle gå i bra tempo för att skapa mjölksyra, 4-minutarna skulle gå i lite snabbare än tröskelfart för att avsluta med sista 5 x 40s helst i samma tempo som de första.... Jahaja, det lät ju enkelt, i tanken, i teorin. För att springa med mjölksyratunga ben i uppförsbacken (för det är klart att Rubin väljer ett sådant ställe för intervallerna he he) ja det går inte helt smidigt och geswinnt precis.

Ok första 5 x 40s hade jag ju pigga ben, så det var bara att köra på. Försöka hinna lika långt på tillbakavägen som på "utresan". Oavsett om vi var snabba, långsamma eller mittemellan, så kunde alla springa ihop. För man stannade där man var efter 40s, vilade på stället och sprang tillbaka till utgångspunkten. Själv var jag varken fågel eller fisk, utan (ja vad är det som är mittemellan??) nåja, så jag hade förmånen att både springa om och bli omsprungen många gånger...

Sen var det då dags för 4-minutarna. Den första är alltid lätt och jättesvår. Lätt eftersom man fortfarande är någorlunda fräsch i kroppen, svår för dels känner inte jag till terrängen, vet inte hur vägen kommer att gå, om det blir upp/ner/lössnö/halt osv... Försökte medvetet hålla igen lite. Vet av erfarenhet att den första oftast går på tok för fort. Hittade en lagom rytm för mig. Malin (som är kollega med Rubin) sprang i min "mittengrupp" och hojtade tider och minuter. Uppförsbacke uuups - inte min melodi nuförtiden, lite lätt nerför - min styrka just nu. En minut kvaaar, hör jag ropet skalla. Pust, första över - over and out - avverkad och sparad i kroppens hårddisk av träningsbank.

Nummer två startar - tankarna fokuseras till just denna lilla stund av tid, just dessa futtiga fyra minuter av pina och kraft. Svagt uppför, ett litet parti av lössnö utan grepp och sen lite till uppför.. Nämen var det såhär mycket nerför nyss? Det märkte jag inte, hallå, någon har lurat mig och satt dit en ny uppförsbacke här! Äntligen kommer nerförsbacken och jag får göra det jag gör bäst, låta kroppen rulla på. Sträcka ut steget, fram med höften och sväva med i fartens virvlar. Äh, riktigt så fort gick det ju inte för mig, men man kan ju få drömma och vara poetisk?

Sen kommer den värsta av dem alla. Nämligen nummer tre. En som inte är någonting. En som varken är början eller slutet, utan nada, niente, nichts. Den där utfyllnaden, mellantinget, mittemellan. Den som gör att den sista blir riktigt jobbig. Den som är jobbig eftersom jag redan har avverkat två med mina mjölksyraben. Den som ändå kanske i sin anonymitet är den viktigaste? Betydelsefull, eftersom det är den som skapar ett starkare psyke, eller pannben som många kallar det. Det är här jag tar fram mitt hemliga vapen, mitt finska urspung, den finska sisun. (Wikipedia: Sisu är ett ord som på finska betyder kampvilja, envis uthållighet, ilska, att aldrig ge upp. Sisu sägs ibland vara typiskt för det finska folklynnet.)

Nummer fyra är ju den sista, så här gäller det att hänga i, att kämpa sig igenom. Malin som springer uppmuntrande vid min sida, visar in på en annan väg - vänster istället för höger. Nämen så kan man väl inte göra?? Byta riktning nu när vi alla är invaggade i trygghetsbubblan, omslutna av igenkännandets snuttefilt. Ny riktning, ny väg, nytt spår att erövra och utkämpa. Vad ska möta oss nu? Snart nog blir jag det varse, ännu mera uppför, klättring med mina trötta tunga ben som skriker efter andrum, återhämtning och syre! Sen hör jag två magiska ord: fyra minuter! Klart. Färdigt. Finito. Fär 5 korta 40 sekundare är ju ingenting, en fjärt i rymden - jämfört med 4-minutare... Då inser jag mitt misstag. Hur kunde jag så lätt glömma? "vi kör en tiiiill!" skriker Rubin skadeglatt, "kom igeeen, ni orkar en tiiiill" hörs i hela Hagaparken, hela rymden fylls med dessa ord, ekot skallrar i mitt huvud... shit, en till. Visst ja, det är Rubin. Huuur kunde jag glömma hur han är...

Näe jag orkar inte en till, jag sprang ju nyss den sista, jag gav ju allt, jag lyckades fixa den precis, va fasen det är klaaart att jag kan, jag orkar, jag ska visa honom, jag ska visa mig själv, fan fan fan.... tankarna mal i huvet och benen sätter fart. Iväg på den femte 4-minutaren. Jag ska springa den om jag så ska döden dö efter. Det sitter bara i huvet - ekar det innanför skallbenet - det sitter bara i huvet, klart att kroppen klarar en till, klart att jag kan. "Två minuter" hörs i mörkret. "En minut kvar - kom igeeeeen nu - sista lilla biiiten" skriks ut. "Stop" kommer sedan. Yes. Ont har jag lite här och var, vänster vad såklart, höger sida rumpa och hamstrings, lungorna skriker efter luft och musklerna stönar efter syre (omtöcknade av mjölksyraberusning).

Jajustdetja - vi hade ju några kortisar kvar att klara av. Självklart hamnar jag precis i början av den längsta backen vid start. Det betyder att jag ska springa tre gånger uppför denna backe och två gånger nerför... jipppii - högsta vinsten katjiiing! Det känns som jag smyger uppför (det gör jag även i verkligheten, fort går det nämligen inte, mer "midnatt råder-tassande").  Andra däremot är jag så trött att jag släpper allt och gasar på, tar fram mitt "gamla lååånga löpsteg" och rullar i rasande okontrollerat tempo (det är så det känns, men knappast är det så särskilt fort precis...). Upp igen, ner igen, minns inte hur det var, trött, trött, trött... Sista uppmanar Rubin att "alla ska springa förbi honom på vägen upp, alla ska om och förbi innan vi stannar". Ett typiskt Rubin-knep. J*kla nyazeeländare att komma hit och hitta på dumheter. Eller är han australiensare;-) Han gillar inte att bli kallad det he he...

Jag kom inte om honom. Vi var fem som inte kom om honom. Sh*t. "Jamen då kör vi en omgång till, fem nya 40 sekundare", säger han allvarligt. Vi ska straffas för att vi inte lydde, klarade... Men inte bara vi, utan alla. Hela Hagaparken tystnar. Hans ord ekar i natten. Alla håller andan... "näe jag skojar bara", säger han sen. Konstig humor. Dålig humor. Usel humor de har på Nya Zeeland! Nedjogg tillbaka till gymet, av med lite lager av kläder och samlig i salen för bålstyrka och stretch. Dusch och bastu och prat och skratt.... Nöjd, skön behaglig känsla, ni vet den där utmattade pirrigheten i musklerna.

En bra kväll avslutades på ett trevligt sätt, hängde med på indisk restaurang med Rubin och några av hans vänner. En Chicken Tikka Masala senare, var det inte svårt att somna och låta kroppen återhämta sig från kvällens påfrestningar.

Onsdagen tillbringade jag på ett skönt sätt i huvudstaden. Efter frukost, åkte vi till kliniken. Träffade min man som kommit för att jobba sin vanliga onsdag här i Stockholm. Träffade Malin från igår, Terese, Peter, Erik, Catti och Micke som alla jobbar på kliniken. Vilket mysigt gäng! Eftersom alla var upptagna med patienter och möten, passade jag på att dra på mig mina löparkläder och själv ge mig ut i Hagaparkens slingriga vägar. Även idag snöade det - oj vad förvånad jag blev - not. Hagaparken i dagsljus, riktigt fint och vackert, Även om fallande snöflingor gjorde sikten suddig emellanåt, så njöt jag till fullo av naturen och vitheten. Några tittade lite konstigt på mig och svarade lite överraskade på mina "hej". Jag log för mig själv och tänkte att ja , jag är från landet, och där hälsar man artigt på folk man möter, så det gör jag även här he he...

Långsam runda i slirig, nyfallen oplogad snömassa. Lunch med trevligt sällskap. Och sen dags för mangling av Sirpa. Massage av Rubin på min sargade kropp. Inte precis behagligt men välbehövligt. "He is a little strong man", som han sa själv. Därbakom ligger en kul historia, men det får förbli en gåta för er. Eller så får han själv berätta den vid tillfälle. Tåg hem till Norrköping tillsammans med maken som hade knakat klart för dagen.

Idag fredag jobbade jag på gymet i Söderköping. Passade på att även träna egen styrka därefter. Imorgon är det löpband och mera styrka som gäller. Bäst att gå och sova och ladda för uppgiften!

Gott Nytt År!

Hoppas du fick en lika bra start på ditt 2011. Vad vill du fylla ditt nya år med?