Snölöpning med mental utmaning

Hallå!

Jag har en återhämtningsvecka denna veckan. Så mindre mängd och mindre tuffa pass alltså. Passar riktigt bra i livet just nu, för såhär veckan före jul är det ju en del annat att styra med också. Och har man dessutom barn som spelar instrument och går i musikklass, är det lite konserter hit och dit, luciafika här och där osv.

Så igår måndag hade jag vilodag. Japp, för mig är det en utmaning att ha vilodag. Att känna mig lugn och harmonisk i min kropp utan att träna. Inte ens lite. Njet. Nada. Jag övar fortfarande på att känna vilan som en del av träningen. Det går sådär bra. Men jag genomför den, ja icke-träningen alltså =) Fast jag skrek nog desto mer på mina box-klienter på klassen på kvällen. De fick inte så mycket vila precis...

Så idag var det träning på programmet igen. 45min i 5-min-tempo. På pappret ser det enkelt ut. 5-min-tempo är inte jättesnabbt för mig. Men visst, det är inte lull-lull-pass heller. Utan kräver en del av benen men kanske mer av sinnet. Skulle jag köra på band - enklaste sättet kanske: man ställer in farten på bandet och kör på i 45 min. Kanske kan man pricka in en tid på dagen, då man kan se något ok program på TV samtidigt, så att tiden går något snabbare? Någon som har tips på bra TV-program?

Eller också kör man ute - mer på riktigt. Yepp, idag blev det ute. Minus 12 grader och strålande sol idag. Ganska blåsigt visade det sig. Inte bara skönt alltså. Nåja iväg ner mot kanalen. Borde vara bra plogat väl?? Njae, slirigt lössnö och lite halt under - inte de bästa förutsättningarna för fartlöpning precis. Kollade klockan efter 2km, strax över 10min, så jag hade prickat in farten iallafall. Bara att fortsätta ösa på. Sprang längs kanalen mot Mariehofshållet. Efter Kanalmagasinet, var det inte plogat. Men det fanns en smal uppstrampad stig bortåt. Ok, det får gå ändå, tänkte jag och pinnade på. Inga möten som tur var. Började kännas tungt i benen, detta slirande "1-steg-framåt och 2-steg-bakåt"-stil...

Efter 5 löpta kilometrar stannade plötslig mina ben. STOPP sa de. Här slutar vi. Vi har fått nog. Va??? Klockan visade 25min25sek. Blää inte ens 5-min/km! Näe vad håller jag på med? Ska jag bara ge upp efter ynka 5 km? Bara för att det känns lite tungt? Nä på´t igen, såhär blir jag ju inte bättre löpare...

Så efter 30 sek diskussion med mig själv, satte jag fart igen. Eftersom jag hade stannat och larvat mig, tryckte jag på lite extra nu. Jag kände att jag var rejält trött, men log ändå eftersom jag hade bestämt mig. Fokuserade på andningen. Har jag ett bra flyt i andningen, så har jag ett bra flyt i benen också. Hitta rytmen i denna snömodd. Jamen den finns där, det är bara att upptäcka den, "ratta in rätt kanal" liksom.

Det är efter så´nahär utmanande pass som jag känner mig extra nöjd med mig själv och med min träning. Utan utmaningar är det inte riktigt samma sak för mig. Det är när det tar emot, som jag blir starkare och bättre. Att jag lyckas övertala mig själv att vända negativt till utmaning. För det är ju dom situationerna jag vill "spara" i erfarenhetsbanken, så jag kan plocka fram dem på tävligar när jag är trött. Att då komma ihåg, att yepp, jag kan köra på lite till när jag TROR att jag är slut och trött.

Hur det gick? Jo jag sprang andra halvan bra mycket fortare och snittade 4:55/km totalt. Sista 2 kilometrarna gick under 4:30-tempo ;-) Skulle det vara TUFFT att springa fort i halka och snömodd? Yes, det är det - men det går att genomföra!

Nu blir det mera lussebullebak med barnen! Och så ska jag laga kycklinggryta och rött råris - mums!

Foto privat: snö snö snö

Foto privat: bilderna är från en annan dag. Idag hann jag inte fota...