Ett viktigt betydelselöst inlägg...

Foto privat: så här ser jag ut när jag precis gått upp ur sängen, tagit på mig löparkläder och är på väg ut på en runda... Ut för att lufsa mina 10 km runt Mariehof. Är jag snygg? Näe men nästan vaken... bjuder på bilden;-)

Jag älskar att springa, jag älskar att träna och få känna att jag använder kroppen. Så HUR kan träning då bli tråkig och oinspirerande? Jo genom att jag känner av mina begränsningar just nu, pga av skadan. Gillar inte det ordet - begränsning - finns det något BRA med det ordet? Tveksamt...? Jag begränsas i mitt löpsteg - kan inte ta ut steget, kan inte skjuta ifrån. Känner begränsningar i sträckan, kroppen orkar inte "hålla ihop" längre än 10 km. Känner definitift begränsningar i farten, jag kan "bara" lufsa fram i nästan skamligt långsamt tempo. Är det just det som gnager i mig? Vadå skamligt tempo? Vad är det? Att jag gärna vill verka så duktig och snabb? Inför vem? Inför mig själv eller andra? För då handlar det ju inte längre om mig själv?!! Har jag hamnat i Jag-jämför-mig-med-andra-träsket??!! Ja jag tror det, iallafall vissa stunder, blää! Jag VILL inte! Inte DET!

Jag hade ju gjort ett heligt avtal med mig själv. Jag var överens med mig själv. Jag är jag och andra är andra. Jag har blivit vuxen nu. Jag "nedlåter" mig inte till sånt numera! Eller? Jag som övar på att lära ut det till mina barn. Att inte fråga hur det gick på provet och hur många rätt man hade - utan hellre fråga hur det kändes. Att inte berömma för det man GÖR, utan för den man ÄR!

Det var sånt som fanns i mitt liv tidigare, under tonåren, under tävlandet tidigare. Då var det viktigt att vara snabbare än hon och hon. Då handlade det inte enbart om MIN prestation, utan om min prestation JÄMFÖRT med den och den. Men nu? Vad grym den där osäkerheten är som kommer smygandes och plötsligt finns den där. Tar inte ens stor plats, utan bara anas där inne i kroppens hemliga skrymslen nånstans. Ett litet litet korn som gnager, som en obetydligt liten sten i skon ungefär. För liten för att stanna och skakas ut ur skon, men för stor för att få finnas kvar...

Vem bryr sig... Ja tydligen jag. Fortfarande eller igen kanske jag ska säga. För vem är jag om jag inte längre kan springa fort? (Ja inte fort som förr, utan fort som nuförtiden med min något äldre kropp) Jag som så glatt skriver och berättar om mina träningsresultat, si och så många kilometrar avverkade (=vad duktig jag är) eller den och den tiden på intervallerna (fasen vad snabb jag är) osv. Vad ska jag nu skriva om? Och vem vill läsa om mina "icke-resultat"? Vem bryr sig alls? Jo jag lufsade mina 10 km ...igen. Verkligen spännande...not.

Så vad är det för nonsens jag vill säga med detta inlägg? Att hjärnan verkligen är ett mysterium. Att våra tankar ibland kan motarbeta, om vi inte är alerta och vaksamma. Jag som dessutom är utbildad inom NLP (= neuro lingvistisk programmering). Nog borde jag ha kontroll över mina tankar, och nog borde jag kunna vända dem till positiva? Japp, jag kan massor av tekniker för det. Japp, jag har en verktygslåda full med verktyg och tekniker för just det. Att kunna vända negativa tankar till positiva. Funkar det inte i verkligheten då? Visst gör det det, OM jag vill... Men ibland vill jag vara grinig, trött och sunkig. Jag vill tycka synd om mig själv, för att skador inte läker geschwindt och utan ansträngning, för att kroppen är grinig, trött och snål. Vad konstigt kanske någon tänker. Hon som jobbat som en galning hela januari, visserligen ätit bra kost, men sovit för dåligt och t.o.m låtit stressen hälsa på ibland. Hon som trots skador och smärta fortsätter träna andra, visa korrekta rörelser för andra (som om det inte känns i min kropp då lixom...?). Hon som gått två fysiska utbildningar inom loppet av tio dagar. Hon som ska gå en till helgkurs till nästa helg? Vadfalls? - behöver kroppen vila för att läka? Oj, surprice;-)

Så idag VÄLJER jag att vara trött, grinig, deppig, sur, ledsen och ha ont. Imorgon är det färdigdeppat. Då väljer jag att vara glad, pigg, hoppfull, förväntansfull och nyfiken igen. Visst är det lätt? Det är bara att välja tillstånd - kroppen är programmerad för olika tillstånd, det är bara att trycka på rätt knapp. Försök bara att vara ledsen och sur i ansiktet och samtidigt sträcka upp armarna mot himlen i en "segergest". Funkar inte så bra va? Försök vara glad och uppåt med världens sämsta hållning "krumma ihop ryggen helt och stäng bröstkorgen"... Inte helt lätt att vara "uppåt" då. Vi har programmerat in olika känslor i kroppens gester och hållning. Det funkar åt båda håll. Börja le med munnen, så känns det snart bättre och du blir gladare inuti. Bara för ett fejkat leende... Japp det funkar!

Jag brukar ofta säga "just do it" och "fejk it til you make it", dvs spela säker tills du blir säker på riktigt. Men vissa dagar. Vissa stunder är det nog BRA att må lite dåligt. Så vi övar på den känslan också. Att vara glad hela tiden, gör ju att man liksom blir "less" på att vara glad. Att det inte längre KÄNNS så där jättekul och speciellt. Så idag övar jag på mulen, då kan solen komma till mig imorgon igen.... Skiner solen hos dig idag?