I ran myself happy today

Run happy - avslutar alltid Rubin sina mail med. Idag gjorde jag precis just det. Jag sprang mig själv lycklig! Vilken gnistrande vacker vinterdag denna andra februarisöndag är!

Foto privat: Innan rundan, brrr kallt idag...

När jag först tittade på termometern i morse, blev jag osäker på om jag skulle förmå mig själv att springa alls idag, 15 minusgrader grrr! Men så gick solen upp och strålade med sådan värme ner på oss i detta kalla vinterland, magiska strålar som värmde upp luften... ja något iaf. På eftermiddagen när jag äntligen gav mig iväg ut, så var det "bara" 11-12 minussanassar. Letade fram de lite tjockare fodrade handskarna, fram med mössan från gömmorna, på med broddarna igen, var har jag gömt mitt underställ nu då...? Ja ni fattar, mer kläder än på länge, lager på lager. Jag som dessutom kör mitt långsamma lufstempo, behöver klä på mig extra nuförtiden, eftersom mitt tempo inte värmer lika bra som i vanliga fall. Annars är det ok att frysa första två kilometrarna på sina vinterlöparrundor, eftersom kroppen och maskineriet snart värmer innifrån och ut...

Efter att en tid ha sprungit på rena asfaltsgator, ja och även slirat på ishalkiga vägar, så var det igen en vit väg som låg framför mig. Vita vägar med kompakt snölager, knirr, knarr sa skorna. Mina steg var som musik. Knirreli knarr, knarreli knirr, ja ni hör va? Skön känsla infann sig omedelbart. Jag som hade varit lycklig över att snön var på väg bort, att våren knackade på. Jag som hade varit glad åt asfaltslöpning, nu kände jag mig åter lycklig för snön under fötterna! Konstigt? Men det är mjukt, följsamt och liksom löftesrikt att springa på snögatan. En mjukhet som sprider sig upp i hela kroppen. Denna gungande känsla som jag dessutom övar på med mina andetag (få magen att gunga i harmoni och rytm) passade in så bra i helheten.

Lite poetisk kanske - men det var en sådan runda idag: upplyftande, upprymd, rent av euforisk... Jag fick bromsa mig själv från första steget, för idag var benen pigga och ville verkligen trycka på i stegen. Nä nä, korta steg idag, försökte jag förmana kroppen, korta, lätta, och lååångsamma steg hördes mitt mantra i huvudet... Men efter de första två kilometrarna kunde jag inte längre hålla tillbaka kraften. Kraften som ville iväg, kraften som hade väntat länge nog, kraften som hade kämpat emot med sådant tålamod vecka efter vecka, pass efter pass... Nu släppte jag försiktigt ut den. Jag lät kroppen få sin vilja fram. Jag lät benen öka på farten, lite lite... Sprang 3 kilometer i 5:30-tempo. Sprang med ett leende på läpparna, ögonen gnistrade av glädje, fötterna studsade fram i snön. Efter dessa tre kilometer, lyssnade jag på kroppen. Några klagomål? Någon tvekan, tveksamhet, betänklighet? Näpp - helnöjd, lycklig och stark, blev svaret. Så jag gav upp, jag gav efter för kraften...

Ytterligar tre kilometer senare tittade jag på klockan, 3 kilometerar under 15 minuter! Sh*t vilken känsla! Att åter få släppa loss kraften. Hela jag skrattade inuti, gapskrattade och kände sån lycka! Tänk vad löpning kan göra för en? Så tystnade jag plötsligt där i min lyckobubbla, schhhh - försökte lyssna på kroppens signaler. Var det fara? var det larm? sirener? Näääe, bara harmoni. Inte ondare, inte kramp, inga protester...

Joggade hemåt sista kilometrarna - leendet behåller jag resten av dagen, och kanske även imorgon...? Du ser Lottis vad som händer, när du inte hänger med mig? Än finns det hopp om att denna kropp åter ska funka och flyga fram i spåren i sommar (utan begränsningar) !! Hur var din söndag?



Foto privat: efter min härliga söndagsrunda