Loppet som bidde pannkaka

Foto privat: Lördagmorgon, nu ska vi åka mot Uppsala och Terräng-SM!
Hela familjen följde med som support: Skönt att ha David, Lisa och Marcus med mig.

Årets terräng-SM gick av stapeln vid Uppsala slott. Vackra omgivningar och en fantastiskt skön dag - näst intill sommarvärme! Det tackar vi för! Med mig hade jag världens bästa hejarklack: mannen och barnen!

Två timmar före start var vi framme på plats. David och barnen gick iväg för att äta lunch, och själv började jag ladda inför loppet. Först gå runt banan med "tävlingsögonen på". Kolla av underlag, hur ska jag springa i den här kurvan, uppför denna kulle osv. Första kilometern bara nerför, några snäva kurvor och sen efter  1km en grym uppförsbacke, lite mer nerför och uppför några småknölar till, sen ca 500m slätt, fast många trixiga kurvor vid varvningsområdet. Och sen ett varv till på samma bana, så 2 varv à 2km.

Foto privat

Sen hämta nummerlapp, sätta fast nummerlapp på tävlingslinnet, toabesök, hälsa på bekanta och iväg på uppvärmning. Uppvärmning för mig är ca 3km jogg/lätt löpning, lite löpskolning, mentalt spela upp önskescenariet av loppet, musik i öronen för att få adrenalinet att pumpa i ådrorna, byta till tävlingsskor, några stegringslopp för att få upp pulsen inför start, upprop, dra av överdragskläderna och ställa mig vid startlinjen när det är dags.

Foto privat, här står jag i solen (Nr 518 i blått linne) och ska snart starta

Foto privat: På edra platser... alla står redo för att knäppa på klockan, utom jag

Redan under uppvärningen hade jag "fel" känsla i benen och då framförallt i ena vaden. Men jag skickade iväg den tanken någonstans i bakgrunden. Gömde den, sopade under mattan, låste in i mörkret. Det är ju inte helt ovanligt att man känner sig trött och orkeslös på uppvärmningen för att ändå sen köra ett bra lopp.

Jahapp, där står man då på startlinjen igen och undrar vad man håller på med. Varför gör jag det här? Varför utsätter jag mig för det här? Läskigt att tävla, kommer vara jobbigt, kommer göra ont... samtidigt som jag även hör den andra rösten som älskar detta, hör hur hjärtat slår hårdare och hårdare i bröstet, känner hur laddad kroppen är, på bristningsgränsen, den bara vill sätta iväg, den vill nästan explodera av adrenalin, det susar i öronen, blicken är långt borta längs banan, fokuserad... På edra platser och PANG iväg!

Foto privat: Loppet i full gång

Foto privat

Själv gör jag som jag alltid gjort, drar iväg snabbt (fööör snabbt om jag ska vara realistisk, men det bara "blir" så). Stort fält som ska in i en smal kurva efter 100m, jag ni kan ju tänka er själv, det knuffas och buffas en hel del. Det är inte så att tjejer/damer är försiktiga i sådana situationer, utan vassaste armbågar vinner.

Jag susar nerför första nerförsbacken, det går undan, benen hinner knappt rulla med, det känns overkligt lätt, jag flyter ovanför marken, fötterna når aldrig marken. Jag följer hjärtats rytm, och där hamrar det på i ett härligt raskt tempo. Heja mammaaa! hör jag från sidan av banan. Och jag vet att det är till mig, det är mig de hejar på. Skön känsla, trygghet, mina barn och min David står här och hejar på mig. Det kan bara gå bättre och bättre nu...

Peppad av supporten springer uppför några småkullar, slingrar mig runt några snäva trixiga kurvor, jag hinner inte ens tänka, benen bara trummar på. Men vänta nu, vad är det där för signal? Börjar ana att något är fel. Det känns fel, helt fel. Det gör ju ont. Fanken också, det får inte komma nu. Hinner inte känna efter nu. Jag vill inte. Nej. Bort. Fösvinn dumma känsla. Vik hädan tanke. Neeej!

Där börjar stigningen, uppförsbacken. Här har jag lovat mig själv och kroppen att jag ska trippa väldigt försiktigt på första varvet för att skona kroppen. För att ha en chans att klara av loppet. Har ju inte kunnat springa backe överhuvudtaget på träning, för det gör för ont. Så detta är verkligen min svaghet - min bräcklighet - jag bokstavligt talat min akilleshäl: att springa uppför. Ja det går allt annat än fort här, det vet jag. Men jag tuffar på, fötterna trippar långsamt uppåt. Tassa, tassa, tassa. Men hur man än gör när man springer uppför en såhär brant backe, så måste man skjuta ifrån med vaderna, finns inget annat sätt. Så det är oundvikligt. Det som nu kommer.

Jag hade redan anat det för en stund sedan. Smärtan. Denna smärta som jag tyvärr känner igen. Men smärta kan jag klara, beslutar jag mig för. Det har jag gjort många gånger förut, jag har ju för f*siken fött två barn! Smärta är bara en signal, den finns inte egentligen, den finns bara i huvudet (det brukar min David förklara, när han lär ut om nervsignaler). Smärtan sitter inte i vaderna, den finns bara i huvet...

Lite nerför igen, nu flyter jag inte längre ovanför, nu dunsar jag fram. Duns - duns - duns. Håller inte emot heller, utan låter benen dundra på. Försöker hitta rytmen igen. Tänker genom smärtan. Snart ett varv klart, tänker jag och trampar på. Andas, andas, andas, lungorna är iaf pigga och jobbar på bra. En liten brant till, och det är där och då som jag vet om det. Tanken kommer till mig. Jag vet. Det är oundvikligt nu. Fan, fan, fan! Det kommer inte att gå hela vägen idag. För nu kan jag inte få vaderna att arbeta längre, nu är det helt och hållet kramp. Smärta är en sak, men ingen kan få ofungerande muskelfibrer att arbeta. När fibrerna krampar för fullt, kan de inte längre samarbeta i rörelsen löpning. Nerför igen, och där står David och skriker: 7 minuter prick Sirpa, du håller farten - kom igeeeen! Uppskattar att jag har avverkat 1700-1800m där han står.

Sen är det slut, jag märker att kroppen slår av, benen stänger sakta ner. Jag tar mig på något märkligt sätt in i målområdet, till varvningen och bara stannar där. Fast mentalt hade jag redan stannat för länge sen. Nu var det den fysiska kroppen som bromsade in. Stannar i mål, fast ett varv för tidigt. Ser i slowmotion hur övriga tjejer bara fortsätter, de springer förbi, susar fram och fortsätter ut på andra varvet. Även Mia springer om. De bara fortsätter, och jag - jag bara står där. Kan knapp röra mig ur fläcken. Tar några stapplande steg fram till en funktionär och säger att jag bröt. Finns det någon sjukvårdare här, för jag kan inte gå?

Foto privat: Här hamnade jag idag...

Hamnar i tältet med två massörtjejer som försöker få mina stenar till vader att lätta på krampen. Jag bara ligger där och världen runt omkring mig fortsätter. Jag hör hur loppet fortsätter utan mig med på resan. Speakern A Lennart Juhlin fortsätter att referera loppet. Här kommer segrarinnan i mål osv... Jahapp, det var det. Har ingen aning hur jag låg till när jag klev av, kanske 5-6a, vem bryr sig. Det betyder ingenting nu. Loppet är över för denna gång. Ridån är nere.

Hur det känns sen? Förutom ontet? Hinner inte riktigt känna efter. Visst jag är besviken. Men vad kan jag vara besviken över? Att kroppen svek mig? Näe det kan jag inte känna, för jag vet ju inom mig att det var en chansning att ställa upp. Jag har ju i princip tjatat mig till att få träna på lite tuffare i tre veckor för att kunna testa att tävla. Rubin ville egentligen inte, han tyckte att det var för tidigt för mig att skruva upp träning. Att jag inte var tillräckligt hel. David som har behandlat mig hela tiden, tyckte samma sak. Men han sa det inte ens till mig, för han visste att det var bortkastat - envis som jag är.

Visst kan man analysera efteråt och vara efterklok. Hade jag t ex gått ut långsammare och inte maxat så hade jag kanske klarat av hela loppet. Men då hade jag ändå inte varit nöjd med prestationen. Det bara är så. jag är sån. Jag är en "allt-eller-inget"-person. Något lagom finns inte för mig. Har aldrig funnits. Kommer nog inte heller att finnas. Visst kan jag ändå njuta av löpningen utan maxlopp och mjölksyra på ett tag. Jag kan absolut njuta av mysträning som någon kallade det. Men ska jag tävla, då vill jag tävla på riktigt. Inte för att se om jag orkar, för det vet jag ju att jag gör;-)

Efter mitt eget mislyckade lopp, fick vi förmånen att heja fram två grymma killar till guld och silver i M35-klasset. Min coach Rubin McRae (etta) och min klubbkompis Mikael Zetterberg (tvåa) sprang ruskigt starkt idag - stort grattis till er!

Foto privat: Rubin i mitten och Micke till höger i bild