Mötet med Caballo Blanco lämnade spår i hjärtat

Foto privat: Lägg märke till den vita dalahästen, som Micah True fick som tack...

Foto privat: I en sal av förväntan, vi befinner oss på Bosön - en passande plats för detta möte

Foto privat: den här mannen log hela föreläsningen igenom, en ödmjuk, glädjestrålande och genuin människa, som älskar att springa. Han verkar verkligen ha letat och funnit sin glädje i livet. Sin energikälla. Sin lycka. Vad är din?

Foto privat: alla bilder jag hade i kameran är "likadana", Micah True full av entusiasm och glädje, skojar och berättar roliga anekdoter om sitt liv ihop med Tarahumarafolket i Mexicos vildmarker.

Foto privat: Micah True visade fantastiska bilder från ett lopp han anordnar varje år: "The greatest race, the world has never seen", ett ultralopp på 51 miles i Copper Canyon. Där möts Raramuris och internationella storlöpare, indianerna i sina traditionella kläder och enkla sandaler och västlandets löpare i funtionsmaterial, löparskor, gels osv. Vinsterna består av majs och pengar. Det är även vanligt att om en icke-raramuri vinner prispengar, så skänker man ofta slantarna tillbaka till indianerna!  

Foto privat: Caballo var kvar länge efter föreläsningen och pratade med alla nyfikna, han signerade böcker (köpte boken igen, bara för att få den signerad;-)) och blev glatt fotograferad. kändes som han hade all tid i världen, trots att han var jetlaggad efter sin långa turné och nog kanske mest ville till hotellet för att vila...

Foto privat: Två glada medmänniskor - Caballo och fina Helena

Foto privat: "Run Free!" är Caballos motto, nästan som vårat på Running Sweden "Run yourself happy!"

Micah True - eller som vi alla känner honom från boken "Born to Run"- Caballo Blanco (=den vita hästen) - reser runt och håller föredrag för att samla in pengar till "Norawas de Raramuri" (Löparfolkets vänner) - ett viktigt arbete inriktat på att stödja Raramuri's kultur. För tänk om ett ynka öre av varje boks försäljning gick tillbaka till indianerna.. Nej så är det inte. De får ingenting av bokpengarna.

Åkte med David till Bosön i fredags kväll för att få möta denne legend. Väl där mötte vi bl a Helena och en sal proppfull med entusiastiska "löparnördar", som alla kommit i samma syfte.

Ja efter denna föreläsning, har jag en lite annorlunda bild av denne härlige man, än genom boken. Tänk dig att någon skriver en bok om ditt liv, överdriver dina drag, ditt liv, utlämnar ditt privatliv, ditt kärleksliv och din person, och dessutom förvränger sanningen en hel del. UTAN ATT DU ENS VET OM DET! En bok kommer ut på marknaden och blir en bästsäljare. Och plötsligt - en dag - är du en offentlig person, mot din vilja. När du egentligen bara önskade få vara i fred och harmoni. Leva ditt liv i enkelhet med och i naturen.

Precis det hände Micah True. Hans önskan nu är att hjälpa detta folk han levt så nära. Att de ska kunna fortsätta leva i fred och harmoni av och med naturen. Att de ska kunna odla sin kultur och sin historia. Detta folk som har en fantastisk förmåga att springa långt, flera dygn i sträck på knappt nån föda eller vätska. Dessa indianer i Mexico som egentligen verkar vara ganska lata, för det är inte så att de tränar och springer ofta. Nej inte alls, tvärtom, de dricker gärna sin alkoholhaltiga majsöl var och varannan dag... Men på nåt mystiskt vis, har de löpningen i sig. Nedärvt? Muskelminne? Genetiskt? Vem vet egentligen? För springa långt, det kan de och gör de. Men helst på en tävling. Inte bara för att.

Däremot var det så Caballo själv kom i kontakt med indianerna från början. Genom att springa "bara för att"... För att han sökte. Kanske efter sig själv? Efter att ha festat runt och varit en typisk västerländsk ung man, så fick han för sig att göra en veckas vandring/hiking i naturen. Men insåg redan efter EN dag att han var helt slut och inte skulle orka fler dar... Där och då tog han ett beslut till förändring. Med kortare löprundor och hälsosam kost började han bygga upp sig själv - inifrån och ut. Löprundorna blev sakta längre och längre. För att han gillade det. Älskade känslan. (den känner vi ju igen många av oss!!)

Ungefär vad som hände sen, kan du ju läsa om i boken Born to Run. Så jag ska inte förstöra för den som ännu inte läst den. För gör det - läs boken - den är fantastisk! Även om den inte beskriver Caballos verklighet, den beskriver journalisten Christer McDougalls värld. Kanske får vi alla i framtiden läsa Micahs version..?

Denna fredag gav mig ny inspiration i min egen löpning. Att njuta mer av träningen. Jag gör ju det redan idag - njuter - men kanske i ytterligare en dimension. Att bara springa av glädje. För att kroppen vill, för att själen vill. Att lämna klockan hemma oftare. Och istället KÄNNA pulsen - KÄNNA hjärtat slå i bröstet. KÄNNA andetagen som fyller lungorna UPPLEVA naturen, HÖRA vindens sång i trädkronorna, SE världen som genom ett barns upptäckarögon...

Tack Micah - för den inspirationen, den bär jag med mig.

Jag ska både Run Free och Run myself Happy!