torsdag 1 september 2011

Någonting är fel!

Hej torsdag!

Tisdagen började med jobb som för de flesta. Tränade PT-kunder och höll 2 pass på Actic: Ett styrkepass anpassat för seniorer - riktigt kul och så uppskattad jag blir av dem! Wow! Sen ett lite mera "ösigt" pass i form av lunchbox. Här är det kort om tid för alla är här på sin lunchrast. Så här krävs bra powermusik och att peppa dem från första till sista minuten, ja förutom några minuters nedvarvning och stretch på slutet. Då är mitt mål att ge dem verktyg att uppskatta sig själva och känna att de gjort bra ifrån sig under dagens intensiva pass. Att ge dem energin att ta med sig en bra och skön känsla under resten av dagen.

Precis så försöker jag lägga upp tänket bakom mina upplägg av pass. Jag är alltid förberedd. Jag har alltid tänkt ut hur passet ska se ut, kännas och upplevas. Sen gör jag såklart flexibla avvägningar under själva passet, beroende på deltagarna. Jag skannar av om där är många nya eller vana utövare, om det finns några skadade med som behöver alternativa övningar osv. Jag är alltid i nutid när jag håller ett pass. Där och då. Det är ju mitt engagemang som ger dem chansen att få ut det de vill av sitt pass (eller helst mer;-)). Att peppa dem att ta ut det där sista lilla extra när de redan är trötta och tror att de är slut - det är min ego-kick!

Sen var det dags för privata träning med Running Sweden: tough tuesday. Kvällens upplägg var som gjord för mig, kortare lite tuffare intervaller. Mer fart, mer mjölksyra, kort vila - mentalt var jag jättetaggad. Men hade under dagen känt nåt konstigt i kroppen. Någonting som inte ska finnas där. Jag skyllde på trötthet och ignorerade föraningen. Jahapp, vad är det jag säger till mina kunder: att lyssna på kroppens signaler... ajajdå.

Så iväg på gemensam uppvärmning ut i Hagaparken. Framme vid Kräftriket, så delade vi upp oss i grupper efter fart. Dagens pass såg ut så här: 4x90s + 4x60s + 4x45s + 4x30s, med lika kort vila mellan. Löpskolning och några stegringslopp senare var det så dags. Första brukar ju oftast gå på tok för snabbt, så idag skulle jag springa klokt, tänkte huvet. Benen var väl inte helt inne på samma spår. Lite för snabbt gick det. Med tanke på senaste tidens motgångar gällande intervaller och fart, så tänkte jag sikta in mig på 4:00-fart på alla intervallerna. Med facit i hand så blev det EN 60s som jag höll den farten, alla andra gick rätt mycket snabbare - oops.

Jag svalde min oroskänsla som gnagde i huvet och satte fart, knäppte på och av Garmin (jo jag ska lära mig min klocka bättre, eller hur Carina..?), tog rygg på Coach Malin och avverkade den ena 90s efter den andra. Hittade aldrig flytet, kände aldrig den där sköna springa-fort-känslan, däremot slog hjärtat hårt och snabbt från första stund. Obehagligt snabbt. Inte normalt. Va, har jag så dålig kondis nuförtiden?

Vad jag hoppar i berättandet. Känslan jag hade under hela passet var allt annat än positiv. Jag som brukar älska att springa den här sortens pass. Gillar känslan av mjölksyra. Men idag var benen tunga från start. Och inte av mjölksyra, något annat. Hade jag ätit för dåligt? Druckigt för dåligt? Sovit för dåligt? Vad? Yr - började känna mig yr. Fast inte för att jag-tog-ut-mig-så-hårt-yr utan en annan sorts yrsel. Och hjältat slog inte normalt. Fick hoppa över några av de kortaste snuttarna. Körde de sista. Och väntade mig den där sköna-efter-ett-hårt-pass-euforin komma smygandes. Men icke. Nada. Ingenting. Bara en enorm trötthet, dimmighet, yrsel, illamående.. inte bra. Började jogga ner med gänget, men kände efter en kilometer att nej, idag får jag GÅ tillbaka. Orkar inte ens jogga. Mådde inte bra.

Ja jag vet fortfarande inte vad som orsakade denna känsla i tisdags. Tyvärr kände jag åter av den på dagens pass. Igår onsdag var det borta. Fast då hade jag en lugnare dag fysiskt. Hade visserligen PT-kunder, Latin Jam-pass (Zumba på Actic-språk;-)) och sprang med PwC på kvällen. Men idag torsdag knackare yrseln på igen.

Började torsdagen med en PT-kund ute (löpning och lätt styrka i Hagaparken). En fantastisk morgon med sol, fortfarande ganska varmt (det är ju september nu!). Så jag bestämde mig för att köra mitt eget löppass direkt efter kundens pass. Jag skulle ändå hem för att jobba med admin idag, så varför inte springa hemåt...

Idag hade jag ett tufft pass på schemat 10km i 4:40-4:50-fart. Med tanke på krampkänningarna på sistone, så gick jag ut lite långsammare för att öka efter 2 km. Vet ju att flytet brukar komma sådär efter 2-3 km, så jag höll mig lugn i sinnet, trots att det kändes tungt från start. Men när flytet aldrig infann sig, och jag fick börja jobba hårt för att hålla rätt tempo efter 5 km, så bestämde jag mig för att ta en paus helt enkelt. Kände återigen den där otäcka yrseln och krypningarna i nacken, en konstig föraning om att något inte är som det ska med mig.

Så 5 km i bra tempo, promenerade 5 min och startade igen (målet var ytterligare 5km i samma tempo eller snabbare), men gav upp efter 3 km. Hade lyckats hålla rätt tempo, men det kostade på. Yr och illamående gick jag hemåt. Lyckades dessutom ta fel väg, var lite omtöcknad och tänkte inte klart (otäckt). Gick och joggade 3km hem. Dålig känsla fast jag hade lyckats hålla "rätt tempo" nästan hela passet (de två första km gick något långsammare, men det var ju meningen för att trappa upp tempot försiktigt och därmed undvika kramp).

Så nu frågar jag mig vad jag ska ändra och göra annorlunda för att må bra igen? Sova mer? Äter bra gör jag redan. Det kan också vara en efterreaktion på att jag haft några intensiva veckor, som nu ligger bakom mig. Nu när jag börjar slappna av igen, så kommer kanske reaktion? Hmm hoppas nästa rapport är mer posiviv! Tingeling!

1 kommentar:

Lottis sa...

Lilla hjärtat, det låter inte bra. Förkylning på gång? Är väl inte det lättaste att ta det lungt när man har kunder. Har du det fritt i helgen, så skit i alla träning. Vi är på g med upptakt. Stor kram älskade samba!