Jag har förmånen att träffa många olika sorters människor som Personlig Tränare på Running Sweden - det är en av de mest inpirerande och spännande aspekterna av mitt jobb!!! Många är så klart duktiga löpare/idrottare som vill komma vidare i sin träning. Men framförallt träffar jag människor som har eller har haft skador av olika slag. Och som nu vill stärka upp svagheter i kroppen, bli hela och funktionella igen! Tänk vad människokroppen är spännande och häftig. Träffade en ny klient häromdagen, som fått båda höftkulorna utbytta för några år sedan. Klienten har en reumatisk sjukdom som gjort orginalen totalt utslitna. Två tuffa operationer senare har hon en hel del besvär i form av smärta (så klart) men också invanda begränsningar i sitt rörelsemönster.
Smärta är en komponent som påverkar oss på flera sätt. Både direkt och indirekt. Pga smärta utför vi inte vissa "naturliga" rörelser (möster A), vilket innebär att vi kompenserar med andra muskler och andra kanske onaturliga rörelsemönster (mönster B). När den akuta smärtan avtagit, så sitter ofta rörelsemönstret (B) kvar inprogramerat i vår hjärna. Så vi fortsätter på den nya inprogrammerade vägen (B) även om vi nu kanske egentligen skulle kuna gå tillbaka till det naturliga rörelsemönstret (A). Varför blir det så?
Jo dels så är det nu en vana. Ni vet ju hur utmanande det kan vara att bryta vanor och ändra dem. Det kräver medvetenhet under en längre period, kanske under en månads tid. Då vi omprogrammerar kroppen (via hjärnan så klart) att åter röra sig på sätt A istället för sätt B. Dels är det RÄDSLAN för smärta (gammal eller ny) som gör att vi fortsätter att använda oss av mönster B eftersom den känns säker. Så både själva smärtan med också rädsla för smärta påverkar oss. Och ofta förväxlar vi även rädslan med reell smärta!
Så nu ska vi under en tid öva in nygamla mönster och hitta modet att våga lita på kroppen igen! Inte så lätt som det låter, men det går absolut! Vi ska dels öva på att lära kroppen att stabilisera höfterna så inte de stora starka ytliga musklerna ska behöva jobba övertid. Men även få igång tex rumpan (som blivit uppskuren på båda sidor och idag är "död"). Så klienten ska kunna gå uppför sin trappa hemma på ett smidigare sätt, så att hon ska kunna hitta balans att stå på ett ben igen osv. Saker som du och jag kanske tar för givna?
Jag älskar den här delen av mitt jobb! Att se hoppet tändas i ögonen på någon. Att se någon ta små små steg framåt. Att se progression, utveckling och nya möjligheter. Eller som min kära kollega Katarina Woxnerud brukar säga: "det är inte svårt eller omöjligt, det är bara ovant!"
Vad har du i ditt liv som ännu är ovant?
 |
| Foto från webben: dansa Zumba med eller utan höftprotes? Utmanande för många..? Våga testa! |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar