Är jag tillräckligt tuff?

Foto privat: Före intervallerna, ser ni rädslan i mina ögon..?


Då var det dags att skruva upp tempot lite till. Har ju mest lullat omkring i löparskorna den här vintern pga mina skador. Redan före passet hade jag "ångest light" för att det skulle vara hårt. Skulle jag klara hålla tiderna? Hur skulle kroppen må idag? Usch - varför gör jag detta egentligen? Är det så viktigt för mig att springa fort? (vad nu fort är nuförtiden?) Jag gillar ju att springa, jag gillar att känna hjärtat slå sådär lite lagom, att känna att jag har kontroll över kroppen och andningen. Jag gillar att känna mig stark och genomtränad. Jag gillar känslan före, under och efter mina distanspass!

Men tusingar? Intervaller? Mjölksyra? Varför?

Svaret på varför är: för att pucha mig till nästa nivå. För att få mer snabbhet i benen till 16/4. För att hjärtat ska bli superstarkt och få känna sig mer levande igen. För att lungorna ska få jobba hårt, vidgas maximalt och lära sig leverera syre effektivt ut till de arbetande musklerna. För att hjärnan min ska hitta och behålla fokus, lära sig tåla mer mjölksyra, fart och smärta... Huga

Klädde på mig och gav mig ut i regnet. MP3n var laddad med tuff musik. Under uppvärmningen kändes det riktigt bra i kroppen. Vänta nu - näe, inte ont nånstans. Möjligen lite stel i baksida lår, men inte ont. Fantastiskt! Det här blir nog ändå ett bra pass, for det genom huvet. Det är ju bara 5x1km Sirpa, bara en halvtimma av ditt liv. Det kan väl inte vara så jobbigt? En halvtimma, bara 30 minuter... jag försökte peppa mig själv under uppvärmningen. Den är ju inte bara till för kroppen, utan lika mycket för att förbereda hjärnan och sinnet inför passet.

Regn, regn, regn - men det betyder mycket syre i luften - kanon! När jag kom fram till Söderköpings IP, så slutade det regna, som på beställning. Solen tittade fram - man tackar! Ja det är inte nån bana av rang precis, utan en gammal kolstubbsbana (används inte särskilt frekvent) med inslag av gräs, dagen till ära rejält geggig och mjuk mjuk mjuk!  Bra - då blir det mer likt skogsväg - mer likt Uppsala. Blåsigt - japp, bra då får jag bättre motstånd - det gör mig starkare. Dessutom blåser det ju även medvind åt ett håll he he.

Körde några försiktiga stegringslopp och tog av mig vindjackan. Så varmt var det idag, även om det blåste! Laddade Garmin, tröck fram en riktigt bra låt i öronen och satte av på första tusingen. Försökte medvetet hålla tillbaka farten lite, vet av erfarenhet att den första brukar gå alldeles för fort. Så drar man på sig mjölksyra onödigt tidigt in i passet, och det kostar på hela passet igenom. Lätta lätta ben, skön känsla i medvinden, fint flyt, helt kontrollerat, sneglar på klockan efter halva sträckan, bra tempo, inte för fort, utan lagom. Yes. Motvinden känns inte mycket på denna första intervall. Där i mål. Kollar tiden. Bra! Känns bra! Känner efter i kroppen - inte ont någonstans!! Underbart!

Efter 45sekunders vila är det så dags igen. Nu kör vi - far det genom huvet och jag trycker igång klockan. Denna gång börjar jag i motvinden. Ok det kommer gå bra. Du orkar, du orkar, du orkar... Jobba mer med armarna, luta fram överkroppen lite, lång, lätta snabba steg, lätta snabba steg, kom igeeen. Stop. Skööönt! Ännu en avklarad. Nu börjar pulsen ligga rätt högt. Dunkar i öronen. Pulsen hinner inte heller ner innan mina 45 sekunder är slut och jag laddar om klockan.

Tredje tusingen. Den mittersta. Börjar ana mjölksyran nu i benen. De känns tyngre, nä fokusera på andningen nu Sirpa. Andningen är fortfarande ganska kontrollerad. Andas in in in uuuut, in in in uuuut.. kom-igen-nu-bara-halva-kvaaar---du-orkaaar! Börjar dela upp tusingen i 200-ar. Bara fram till nästa kurva, bara en raka nu, och här är det ju dessutom medvind, kör-kör-kör. Mål. Puh! Shit, det här var jobbigt. Andningen känns inte längre särskilt kontrollerad o hjärtat bankar hårt. Håller fortfarande tiderna riktigt bra. Jag är stark. F*sen vad 45 sekunder går fort. Hann ju knappt andas in, så var det dags igen. Nr 4 nu då - kom igeeen!

Det är den här som är jobbigast - far det genom huvet. Nu är kroppen trött, benen är tunga av mjölksyra, även andningen går trögt... Nä sluta Sirpa - bort med dom tankarna - du fixar det! Det sitter "bara" i tanken, hjärnan bråkar med mig - hjärnan får mig att "tro" att jag är trött - jag är fortfarande stark - jag har mycket mer att ge. Jag orkar den här. Tänk inte ens på nästa. Var i nuet. Var på denna raka, i denna kurva. Lite till bara, sådärja halva avklarad, du håller tiden - skitbra Sirpa, det kommer att gå vägen. Kör kör kör! Mål!

Sista. En sista kvar. En ynka tusing. Bara dryga 2 1/2 varv på denna geggiga bana. Sisådär fyra minuter. Vad är fyra minuter? Ingenting!? Fast 45 sekunder är ännu mindre, dags igen. Hela vägen nu. Snart över. Snart klar. Snart vila. Snart andas fullt. Ja tryck på i medvinden, låt benen rulla, tap tap tap, jag känner rytmen, det är som musiken i mina öron. Åh två varv kvar, det är lååångt! Jag orkar inte, kan jag bryta mitt i? Har jag inte lite, pyttelite ont nånstans - för då kan jag skylla på det he he?? Nä kämpa på nu i motvinden, bara två kurvor kvar nu. Du orkar, andas, fokusera på armarna, låt armarna dra benen framåt. Bra hållning, lång och lätt. Lång och lätt. Du orkar, Bara en kurva kvar, sista nu. Och det är bara medvind kvar. Rulla med i medvinden. Flyt med. Andas, Kom igeen. Lite till. Lite till. Några steg till. Mål! Urk!

Så j*kla slut! Riktigt tufft. För tufft för mig? Varför varför varför gör jag detta? Jag måste vara galen! Ingen vettig snart 43-årig tvåbarnsmorsa håller på så här!? Ensam på en mjuk röd j*kla kolstubbsbana i Sörping en vanlig tisdag. En regnig tisdag. En blåsig tisdag. Jag borde sitta på något fik, eller laga middag, eller göra något mer vettigt liksom...?

Tar på mig jackan igen, går några minuter för att få ner pulsen, för att känna att jag återigen har kontroll över andningen, att benen fungerar - visserligen mjölksyratunga - men de funkar igen. Och jag har INTE ONT! Ett leende hittar fram på läpparna, inte ont - det är ju f*ntamigtastiskt!! Tjohoo! OCH jag klarade hela passet! Jag lyckade hålla tiden även på den sista grymma j*kla tusingen. Jag körde 5 tusingar! Jag är grym ju! Sen joggar jag ner, jag joggar och ler, ler och joggar. Känner bokstavligen hur mjölksyran liksom rinner ut ur kroppen, försvinner ut i vinden och lämnar en fjäderlätt känsla efter sig. Kroppen är rusig, lycklig, full av endorfiner! Wow - jag klarade det. Jag är kanske tuff nog ändå!?

Här kommer passet i siffror:

Programmet sa: 5x1km på 4:10-4:20 med 45s vila, totalt 11km.

4:09 medelpuls157/maxpuls164

4:03 161/166

4:02 161/167

4:08 164/169

4:08 165/170