Blött och lerigt - vilken lycka!!!



Foto privat, Nyfixad i håret - (tack mimmi - är supernöjd)
glad redan före passet - ännu gladare efter...





Hallå där!

Ja vad menar jag egentligen med rubriken? Att det är sååå skönt att det är plusgrader, blött och lerigt ute på vägarna - istället för snö och halka! Hellre lite blöt om fötterna, än att springa och spänna sig. Skönt att slippa allt vad broddar heter - jag röstar för vårens ankomst! Yes - känner mig grym efter dagens pass - lätt och fri!

I måndags kom det ett nytt träningsprogram i mailboxen - vilken skön känsla, jag är liksom tillbaks i spelet nu. Även om Rubin är på mig om att jag ska ta det lugnt och fint ännu en tid, så är det en skön känsla att ha ett program att följa. Det känns mer på riktigt liksom. Yes!

Har lyckats följa programmet ganska bra, mest distans och redcordträning. Några dagar har jag gjort lite justeringar, då jag vissa dagar springer med klienter. Då är jag ju där för dem. Då ska jag hjälpa dem i sitt planerade pass. Inte tänka på min egen träning, samtidigt som det gärna får passa in i helheten även för mig. Men jag gör det kontrollerat och väl genomtänkt. Hastar inte iväg på något sätt. Tålamod - är ett ord jag övar på att säga lite då och då. Har slagit upp innebörden, och insett att det finns människor som besitter denna ädla egenskap. Själv övar jag fortfarande på det. Men blir bättre och bättre...

Så efter tre veckor med ca 40km  endast lugn distans, fick jag så äntligen idag testa lite lite lite. Hade bestämt date med vännen Lottis, som skulle springa prick 8km, inte mer eller mindre. Jag sprang hem till henne och hämtade upp, så dista vi 4km ihop. Skönt att småprata, att umgås, mingla och att vara social. Sen vände hon  tillbaka samma väg och jag påbörjade en tempohöjning. 4km i 5-min-tempo var planen. Det blev 4:55+4:43+4:45+4:45, helt kontrollerat. Kändes lätt lätt lätt där i blötan och leran.

Första kilometern startade jag på ett stragegisk smart ställe, med en lång nerförsbacke. Det är så skönt att få flyt från början. Att känna att det går lätt, att hitta rytmen och släppet. Precis så kändes det, det bara släppte... Första hundra metrarna kände jag dock av vaden (va!? den som varit tyst så länge nu - nä retirera, tig, och det genast! signalerade jag tillbaks och den lydde direkt) sen så, bara lätt, studsig, fjäderkänsla rakt igenom. Tittade inte ens på klockan (ville inte veta om jag sprang för snabbt, vilket jag nog misstänkte och anade. För då skulle jag ju få dra ner på takten än mer och begränsa mig.  Jag sprang ju redan så kontrollerat.

Men just denna obeskrivligt härliga känsla som fyllde min kropp från topp till tå! Hela jag fylldes med pulserande energi, glädje och lust. Lycka, sann glädje - djup tillfredställelse. Jag känner fortfarande hur det nästan pirrar i kroppen. Det finns fortfarande i mig! Jag pratar om kraften, styrkan, förmågan... Nu menar jag inte att 5-minuterstempo är snabbt på något sätt. Utan jag beskriver känslan av farten. Det var så helt utan ansträngning... Tänker behålla leendet hela helgen :D