Jag och männen i mitt liv

Foto privat. Bilden är tagen 1977: pappa, Timo 13år, Jorma 8år o jag 7år. Jag tror att artikeln handlar om Lilla Lidingöloppet där Timo var 1:a, Jorma 2:a och jag 3:a det året.

Jag växte upp i en familj med tre äldre storabröder. Enda tjej o minst, inte konstigt att jag blev som jag blev...alltså envis, uthållig och tävlingsinriktad. om du frågar mina bröder skulle de definitivt beskriva mig som världens sämsta förlorare men också världens sämsta vinnare, för de tycker jag är skadeglad till tusen...jag som är så ödmjuk..?
Jag kan ju i sammanhanget nämna att vi var "Järvinen - den galna löparfamiljen" i vår stad. Den äldsta brodern - Arto - tävlade aldrig, men de två andra - Timo och Jorma - var i Sverigetopp under sin tid.


Foto privat, Sirpa springer 1977

Bilden är från just det Lidingöloppet (Tror jag, har faktiskt sprungit där 10 år) Visst är jag snygg i röda tights, svarta åtsittande shorts, mitt röda IK Tiwaz-linne och guldfärgade Adidas-spikskor???

Åter till 2010 och männen i mitt liv idag:

Foto på David Felhendler - lånat från www.neurodynamik.se

Idag brukar David (som jag är gift med, har två barn med och lever med sen 1991) skoja och säga att han inte är den enda viktiga mannen i mitt liv. Jag har nämligen två till i mitt träningsliv:

Foto på Tobias Karlsson - lånat från www.neurodynamik.se

Tobbe hjälper mig med styrketräningen. Har tränat med honom nästan varje vecka sedan förra sommaren. Han kör hårt med mig (jag lovade att inte skriva det he he).Ibland känns det som han känner mig bättre än jag själv gör. Han om nån kan få mig att klara så mycket mer än jag trodde var möjligt. Som senast vi tränade ihop, skulle vi köra ett benpass. "idag ska du göra 100-tals knäböj med låg vikt, riktig mjölksyreträning", sa han när jag kom. Ok, jag testar, tänkte jag. Han la på "bara 10kg" på stången (som i sig väger 20kg) och jag började. Jag skulle gå djupt eller ass to the grass som Tobbe säger och aldrig upp till sträckta ben, dvs ingen vila, ner igen... Med kort bensträck emellan de sista tiorna, klarade jag 100st i rad! Helt galet. "ok lite vila o sen kör vi tre omgångar till" säger Tobbe. Han måste va galen, tänkte jag tyst. Sen lyckades jag göra 2 omgångar med 75st. Inför sista setet säger han "nu ska du göra 101st". Men om jag nyss klarade 75, hur kan du säga att jag nu ska orka 101? "Jag ska bevisa för dig att du kan klara det" säger han o ler. OCH.JAG.GÖR.101ST.OCH.KÄNNER.MIG.STARKAST.I.HELA.VÄRLDEN.TYP
Jag blir helt enkelt lycklig av att träna ihop med Tobbe, och stark så klart:)

Foto på Rubin McRae - lånat från www.neurodynamik.se

Rubin har varit min vän sen ett antal år. Så kan en vän vara ens löparcoach? Visst - inga problem. Han är en ödmjuk och snäll människa och vän, men inte riktigt lika "ödmjuk och snäll" som coach he he. Han lyssnar på hur jag har tränat hittills och sen gör han en plan på ännu snabbare tider än vad vi kom överens om. FÖR.HAN.VET.ATT.JAG.KLARAR.DET. Och antagligen förstår han också, att jag alltid vill lite mer. Under vintern och våren, har jag träffat Rubin ett antal gånger i Stockholm, där han behandlat min hälsena (och allt som hör till skadan) och vi har tränat Redcord tillsammans. Sen har han gett mig hemövningar/prehab som jag gör på jobbet, där jag också har Redcord. Förra veckan var första veckan jag tränade efter hans program. Det var även då jag startade bloggen. När jag läste programmet, så pirrade det lite i magen och jag tänkte "oj, ska jag klara så långt, så snabbt, så många osv". Men sen bestämde jag mig för att ta en dag i taget och fokusera på just det passet. Och hittills har det funkat. Jag har gjort alla pass enligt beskrivningen. Och löpningen är så mycket roligare nu! Och jag riktigt känner hur jag blir snabbare, starkare, mer uthållig för varje steg jag tar:)