Lövprassel under löparskorna



Foto privat: Genom denna grind går jag ut från vår tomt och vips är jag redan i min älskade skog...

Idag var det höst. Kallt på morgonen, bara tre grader kl 6 när jag stod och stekte pannkakor till barnens friluftsdag. Men redan då anade man solen. Och vid lunchtid var det nästa 20 grader och strålande solsken! Det borde vara en perfekt dag för en skön springtur i skogen! På med löparkläder och skor - nu kör vi!

Det blev en löptur med känslor idag. Jag gav mig ut i skogen på lätta springiga ben. Frisk skön luft, prassel i snåren och svamplukt i näsan. Jag skuttade liksom fram första kilometrarna. Utan att ens känna efter. Benen bara liksom gick på räls och munnen bara log av sig själv. Sen efter de första fyra kilometrarna kom hjärnan ikapp mig, och faktiskt talade om, att näe, såhär känns det inte alls idag egentligen. Egentligen är benen trötta, sega och tunga idag.

Och vips, var det inte alls så lätt längre. Tvärtom, det var ju tungt att springa idag. Blött, lerigt och halkigt i spåret. Lungorna var trånga, bröstkorgen ville liksom inte alls vidga sig idag utan höll emot. Benen var riktigt stela, tunga och ospänstiga. Jamen, vad hände? Plötsligt var det bara uppförsbackar hela tiden, bara upp upp upp och aldrig nerför. Så jag slog av på tempot och accepterade att det skulle vara såhär idag. Inte värdera, inte reagera, utan bara acceptera. Jag säger inte att det är lätt, men väldigt nyttigt ibland.

Hur ofta "kör jag inte över" min egen innersta känsla och bara tänker "just do it"? Ofta. Och många gånger behöver jag göra så för att komma dit jag vill komma. Men vissa dagar, är det också viktigt för mig att låta känslan bestämma och styra. Så jag sprang mina 10km. Det gick inte fort. Det var inte lätt. Och det var inte ens skönt.

Men det var skönt sen. Efter. Ibland är det nog så livet är. Eller?



Foto privat: När jag sprungit klart går jag tillbaka genom grinden här.
Bakom syrenhäcken ser du vårt gula hus.