Stockholm Halvmarathon 2010 med snörpligt slut för min del...

Jag har varit ihop med min David i 19 år. Jag är uppvuxen i en löparfamilj, har alltid älskat att springa. David har tyckt att det är urtråkigt att springa, om man nu inte har en fotboll, basketboll, innebandyklubba eller liknande med i bilden...
Så i början av denna sommar blev han plötsligt sugen på att testa. I hemlighet tog han kontakt med Rubin och började löpträna efter ett program. Efter ett antal veckor började jag ana att något var annorlunda. Han ville plötsligt följa med mig och springa intervaller... Hmmm something is weard? Då berättade han om sina planer att överraska mig... Och visst blev jag överraskad!Han var anmäld på Stockholm Halvmarathon!

Som ni vet var vi sedan med på löphelgen på Möja tillsammans. Vad kul att få dela löpglädjen tillsammans! Det trodde jag aldrig skulle hända!

Ja sen har ju jag haft en hel del skadeproblem i sommar. Jag ville mer än kroppen ännu fixade. Behöver en bättre grundträningsperiod helt enkelt.

Så för två dar sen fick jag för mig att "va f*sen, jag ska också springa Stockholm Halvmarathon!" Så jag frågade på FB om någon hade en nummerlapp att sälja... Fick direkt flera erbjudanden. Oj, det löste sig. Jag ska visst vara med...Hoppsan!


Foto privat: Packar inför Stockholm Halvmarathon

Hade redan innan tänkt åka med upp till Stockholm som stöd och hejarklack till David och min kompis Coyntha. Skillnaden var att nu skulle vi alla tre springa - kul och läskigt! Jag har ju aldrig tävlat så långt, never. Fast att jag skulle orka runt tvivlade jag inte på (har gjord det på träning många gånger). Hur skulle det vara att tävla så långt? Jämfört med t ex 5 km som man i princip kör max hela vägen (=ont ont ont och mjölksyra) eller milen som man springer nästan max hela vägen (=ont ont och mjölksyra efter kanske halva). Skulle det vara "mer behagligt" att springa i t ex 5-min-tempo fast länge länge? Orkar jag hålla 5-min/km i 21 km? När jag tränar långpass, brukar jag ligga runt 5:15-5:40/km. Då är det ju inte meningen att man ska vara helt slut efter. När jag tävlar, vill jag ju verkligen ta ut mig! Sån är jag. Att tävla och känna att jag kunnat springa fortare - näe, inte jag inte.


Förväntansfulla på väg mot Kungsträdgården


Foto privat: Coyntha och jag i Kungsträdgården före start

Den första personen vi möter i Kungsträdgården är Rubin - bland alla tusentals människor... Han ska också springa idag. Vi önskar varandra lycka till och hämtar ut nummerlappar till David och Coyntha (som är anmälda på riktigt, i sitt eget namn). Sen möter vi plötsligt Janne. Och vi går gemensamt bort till Café Opera, där vi stämt träff med andra vänner. Bl a träffar vi Sofie och Mia. Kul!



Foto privat: Löparvänner fv: Janne, David, jag, Coyntha och Sofie

Sofie och jag ska visst starta i samma startgrupp. Mia ska vara hejarklack idag. Dessutom träffar jag den jättetrevliga Helena som jag köpte nummerlappen av. Skönt, nu är även jag redo. Vi lämnar av värdesaker och överdragskläder, ställer oss i kö för sista toabesöket och önska oss lycka till. Vi startar i olika startgrupper, så vi bestämmer mötesplats till efter loppet. Uppvärmning och dags för start.

Jag tränger in mig i min grupp. Ställer mig bakom 1:45-farthållaren och tänker ta rygg på honom. Sofie ser jag inte till, det är så mycket folk. En främmande tjej brevid ler och önskar mig lycka till. Pang, där går startskottet. Fast inget händer ännu. I så här stora lopp, tar det en bra stund, innan man ens passerar startlinjen, sen tar det ännu lite till, innan jag kan börja springa. Det är trångt och bökigt. Jag tar mig framåt som i slowmotion, springer upp på refuger för att komma om folk... efter ca 1,5 km kan jag börja springa på lite bättre.

Plötsligt kommer jag ikapp Sofie. Puffar på henne och säger nåt om att jaha du, skulle du springa på två timmar? Hon håller betydligt högre fart redan... Så springer jag om och kör i min bubbla, framåt, om den där, om den där osv. Så kommer Sofie ikapp och säger ung "näe, kan inte låta bli att hänga med nu när jag kan få bra draghjälp"... Jag skojar och svarar att "jag kan dra första 10, så kan du dra resten...". Och vi följs åt. Det börjar vara lite lättare att hålla eget tempo. Vi springer parallellt utan att "störa varandra". Skönt. Det går lite uppför, lite nerför, svänger åt höger, svänger åt vänster osv...
Kollar av klockan med jämna mellanrum, håller fortfarande strax under 5 min/km enligt planen. Målet är 1:45, eller helst 1:44:59.



Så händer det. Vid ca 7km börjar jag känna kramp i vänster vad. Neeej, jag som inte ens är nära maxfart. Det borde inte komma alls nu. Jag lyssnar inte, kopplar bort signalerna från vaden, höjer musiken i MP3, och fortsätter. Framåt, framåt, framåt.
Vid 8-9km får jag släppa Sofie, kan inte fortsätta i samma tempo för vaden. Om jag saktar in, kan jag säkert ta mig i mål, tänker jag. Jobbar med smärtan, känner smärtan, försöker tränga ut smärtan, jag ska ta mig igenom smärtan... Har gjort det många gånger förr. Jag klarar det här.

10km, 11km, steget är stumt nu. Vaden vill inte allt samarbeta. Mindre än 11km kvar. Mindre än 10km kvar. Har aldrig brutit ett lopp, far det genom huvet. Aldrig. Inte ens på mina första 11 aktiva år 75-86. Aldrig. Never. Ska inte börja nu. Så det så. Nä.

Passerar slussen, Söder Mälarstrand. Det är där jag inser det. Att jag inte kan fullfölja. Jag kan inte längre ta mig framåt. Vaden är i 100% kramp. Kan inte ta mig igenom smärtan längre. Kan inte använda vaden. Kan inte skjuta ifrån alls. Börjar linka, framåt, framåt. Vad händer nu? Hur gör man? Det ska vara en vätskekontroll snart. Jag måste ta mig dit för att få hjälp. Linkar på. Där, där är kontrollen. Var finns det sjukvårdare? fräser jag. "Dom är här precis på andra sidan gatan" säger en hjälpsam funktionär.

Shit, tänker jag. GÖR.JAG.DET.HÄR.NU?? BRYTER.JAG.ETT.LOPP?? Shit, shit, shit! Och jag stannar helt. Totalt stopp. Jag kan inte längre stödja på foten. Vaden är helt bortdomnad. Stänger av Garmin. Stänger av hela mig. Funktionären hjälper, ja nästan bär mig bort till sjukvårdstältet. Släpper av mig på en bår. En gullig tjej kommer fram för att hjälpa mig. Hon börjar massera, töja, hon pratar lugnande med mig. Efter ett tag av töjande och massage, börjar känselnerverna komma fram till hjärnan igen. Ont.ont.ONT.ONT!! Jag tror jag fäller en tår eller femton. Det gör ont, jag har fortfarande puls, jag svettas och jag VET att det är ÖVER. Ö.V.E.R.

Hon klipper bort mitt klips från skon. Hon tröstar mig och säger att jag har kämpat på superbra. Jag kommer igen. Hon berättar att hon beställt tranport tillbaka till starten/målet åt mig. Jag får svepa in mig i en filt, för nu börjar jag frysa. Jag är så svettig och nu sitter jag här i blåsten på Söder Mälarstrand. Huttrar av köld. Huttrar av besvikelse. Huttrar av ontet.

Efter evighetslånga minuter, kommer tjejen fram och säger att transporten är här nu. Kan jag med hjälp ta mig 20m. Japp, det kan jag. Där står en kille med en motorcykel.
Jaha, men var är transporten, hinner jag tänka. Innan jag fattar. Jag ska åka tillbaka bak på en MOTORCYKEL!! Näe!? Men? Jaha? Ok. Killen trycker en hjälm på huvet och vill ta av mig filten. Du kan inte ha filten, den kommer att blåsa bort. Jamen, jaha. har jag nåt val? Näe. jag sätter mig upp bakom honom.

Han börjar köra. Han får kryssa sig mot/mellan alla löpare, väjer hit, väjer dit, kommer fram överallt. Fixar och trixar. Jag är så nedkyld nu att jag skakar bakom honom. Armarna håller om honom, fast jag tror att han känner hur jag nästan hoppar av hutterskakningar. Äntligen slottet, snart, snart framme. Han stannar och jag får kliva av. Hur gör jag nu? Ska jag säga till att jag brutit? Han vet inte. Släpper mig där.

Jag linkar bort till målet. Nä där kan jag inte komma fram, staket, stängsel överallt. Linkar en bit till, där en springa mellan staketet, jag tränger mig igenom och går med övriga som redan kommit i mål. Alla andra har medalj runt halsen. Jag kommer inte få nån medalj. Men jag får min påse med Gainomax, Cola, Russin, Banan och Kexchoklad. Jag linkar som i trans med strömmen. Tar mig mödosamt bort till överdragskläderna. Hämtar min klädpåse.

Ser David! Åh, snörvlar jag. Kan du hjälpa mig att klä på mig? Jag är så frusen, viskar jag och sätter mig på en bänk. Men vad har hänt? Säger David, du är alldeles blå om läpparna...
Jag förklara kort. Han hjälper mig och berättar att han hade det kämpigt sista biten, men sprang in på 1:50! Hans första lopp. Hans första lopp nånsin! Superbra! Jag blir varm inombords och gläds med honom.

Senare hittar vi även Coyntha. Hur det gick för henne, kan ni läsa här.
Vi tar oss till tunnelbanan, sen bilen, sen åker vi hemåt. En nöjd, en ganska nöjd och en missnöjd. Får sms från Rubin. Han undrar hur det har gått för mig? Jag förklarar. Hur det gick för honom? Kom imål på 1:15. Det hade gått bra, inte så jobbigt. Senare när jag kollar min Garmin, inser jag att jag sprungit 15km på 1:16. Jaha ja. På den tiden var har redan i mål sen en minut...

Här är mina mellantider:
1km 4:57
2km 4:37
3km 4:59
4km 4:50
5km 4:59 24:22
6km 5:03
7km 5:03
8km 5:00
9km 5:12
10km 5:17 49:57
11km 5:04
12km 5:25
13km 5:27
14km 5:20
15km 5:43 1:15:56
DNF = Did not finish



Team Felhendler