![]() |
Foto privat: På morgonen klockan åtta, nu åker vi mot Stockholm och Hässelby! |
Före start undrar jag alltid vad det är jag utsätter mig för. Varför springa lopp, när jag kunde köra ett härligt avslappnat varv hemma i skogen i Söderköping? Varför pressa mig själv att göra en bra tid? För att ännu mer sätta press på mig själv, hade jag dessutom skrivit måltiden både här på bloggen och på FB. Hmm
Den första jag såg på plats var Janne. Hoppas det gick bra för dig:) Sedan hälsade jag på några snabba killar från Running Sweden-gänget.
Ok, själva loppet:
Målet för dagen var ju under 45 min. Rubin föreslog att köra helt på känsla, strunta i klockan med andra ord. Och det gjorde jag idag (hade klockan på mig, men tittade inte på den under loppet). Startskottet brann av, och tävlingsklass herr & dam var iväg inkl mig. Kom iväg bra, lite trångt i början, men ändå inte så knuffigt. Bra flyt första kilometrarna, banan bestod av flacka cykelvägar runt i bostadsområdet. Tre kilometer, fyra kilometer, fortfarande bra känsla. Stark idag. Lätta ben. Skönt flyt. Lätt att andas.
5 km-passering med en stor digital klocka där man såg sin passertid - kul (iallafall idag he he). Klockan sa 21:47 vid 5km. Härligt, det kan faktiskt funka idag, sub 45 alltså. Ligger bra till i tid. Hann jag tänka i sisådär 500 meter till, sen fick jag andra tankar i huvet.
Vaden! Näe det är inte sant. Hur kan den vara lugn och fin ena stunden, för att totalt krampa ihop nästa??? Många tankar nu. Stockholm Halvmara fick jag ju bryta. IDAG.VILL.JAG.INTE.BRYTA! Då kanske jag blir en såndär som "alltid" bryter lopp. NEJ! Idag SKA jag i mål. Så det så. Oj vad mycket jag hann tänka på kort tid. För nu (äntligen) passerar jag 6km-markeringen. Shit, fyra kvar med en strejkande vad. Hur ska jag klara detta? En kilometer i taget. Ok jag ska ta mig till km 7.
Försöka tänka bort smärtan. Smärta kan jag klara. Det gjorde jag i sju kilometer på SH. Jag kommer fixa det här. Ett steg i taget, framåt, framåt, framåt. Försöka flyta i steget trots krampen. Nåja inte flyta kanske, men försöka bibehålla ett någorlunda helt steg iallafall. Inte börja konstla till steget. Inte börja kompensera med andra sidan. Fokusera på andningen Sirpa, du klara detta.
Yes, kilometer 7 står det på marken. "Bara" tre kvar. Nu du vaden, samarbeta med mig nu. Vi ska fixa detta. Här började min mentala kamp mot smärtan. Kilometer 8 var hemsk. Ont i varje steg. men vaden fungerade fortfarande hyfsat. Det gör liksom "bara" ont, men funkar, tänkte jag. Och kämpade på. (Efteråt såg jag i min Garmin att det verkligen var denna kilometer, som var sämst även tidsmässigt, 4:49. Det var nog här jag missade mina 45 min).
Äntligen står det 8 km på marken. Och jag börjar närma mig mål. MÅL! Får nytt hopp om att klara av hela loppet. Även om jag här blir omsprungen av många. Äsch, vad gör det? Jag tävlar inte mot DOM. Jag tävlar mot klockan (eller gjorde till 5 km iallafall, nu handlade det mer om att vaden skulle samarbeta hela vägen in i mål). Nu känner jag igen mig, snart är jag vid Hässelby IP och mål...
9km! Det kommer att gå vägen. Nu vet jag det. Hur det än känns i vaden, om jag så ska GÅ in i mål, så ska jag ta mig i mål. Nu kommer jag fram vid IP, och ser målet. Jag ska bara springa runt IP och sen in på banan där på andra sidan. Ja, jag klarar det. Där fick du j**kla vad. Du vann inte idag. Min vilja vann idag. In på banan, och försöker mig på en sista spurt....ha ha - gick inte alls. Vaden svarade inte alls. Stapplande tar jag mig runt banan, sista 200 meter, sista 100 meter. Tittar på klockan vid målet: SH**T den visar 44:58, och jag kommer inte att hinna i tid. 45:16 får jag som sluttid. Hade jag vetat att jag var så nära, hade jag då kunnat pressa mig under dessa 17 sek??? Vet inte. Troligen inte idag. Näe.
Så hur känns det nu? 45:16. Nöjd att komma i mål, inte nöjd med tiden, fast ändå liksom nöjd..? Jag har uppenbarligen ett starkt psyke och hög smärttröskel. Kunde inte göra mer idag. Från imorgon får tävlingsskorna vila för säsongen, och jag ska REHABA & bygga upp. För nästa år, då ska det springas fort he he...
3 kommentarer:
Vad roligt att läsa om ditt lopp! Vad starkt du är coach! Det går alltid bra att springa på känslan för dig. Det var superbra jobbat!
Grattis för att du vann mot vaden!
17 sekunder är ingenting!! Du grejar det nästa gång.
Kram kram.
Strakt jobbat! En kanontid trots en krånglande vad... Och det man ska säga ett stort GRATTIS till är din vilja och envishet att ta dig hela vägen in i mål.
Härligt att läsa! Kram!
Coyntha & Janne: Tack för pepp och kram. Ja såhär efteråt är jag ändå rätt nöjd med loppet. Nu blir det lite "lättare" att slå tiden nästa år;-)
Skicka en kommentar